Sd är inga borgare eller rasister

skriver Mauricio Rojas klokt i dagens Expressen. Han pekar på att de försöker fånga samma inbundna folkhemsnationalism som Per Albin Hansson fångade på sin tid. Sd har också sina stora framgångar bland annars socialdemokratiska väljargrupper. Likheterna med Nationella Frontens framfart i Frankrike är skrämmande. Det går nästan att se ett mönster som följer varandra perfekt. Samma tillvägagångssätt, samma strategi. Och hitintill har den varit lika lyckosam i Sverige som den tidigare var i Frankrike. De satsar på kommunerna för att sedan ta steget in i parlamentet. Just därför är det viktigt att vi inte agerar som fransmännen. Det finns ju andra likheter mellan våra länder. Båda är starkt centraliserade nationalstater, Sverige har inte historiskt varit lika protektionistiskt, men tyvärr utvecklat detta under de senaste tio åren. Göran Persson har inte haft något annat svar på frågan om framtiden än att peka längtansfullt tillbaka på en mycket kort period av framgång och rikedom. En period som också idag har tolkats som homogen och svensk. Dessa strömningar har naturligtvis funnits ända sedan slutet av adertonhundratalet, men verkar eskalera nu igen. Försvaret av enhetsstaten och protektionisterna vädrar morgonluft och sd är ett sådant tecken att vi är rejält illa ute om inte någon genast börjar visa på ledarskap. En säkert svar borde vara att seriöst diskutera regionfrågan och vilka uppgifter som vi snabbare och mer träffsäkert skulle kunna lösa hemma. Delegering och decentralisering är ett bra svar. Frihandel och fri rörlighet är ett annat. Det skulle kunna stavas regionalt självstyre.