Regiondebatten är ibland

konstig. Det är nästan bara representanter för staten som tydligast är emot, ofta med bakgrund på en länstyrelse. Det är naturligt att de försvarar enhetsstaten och nuvarande form. De har kanske ägnat ett helt yrkesliv åt systemet och det vore konstigt om de inte ville försvara det. Samtidigt kan jag inte fundera kring argumenten. Senast läste jag en artikel skriven av ett fd länsråd som avfärdar regiontanken bland annat på grund av nuvarande grundlag. Som om den var huggen i sten. Det pågår just nu en grundlagsutredning, som dessutom är en av de tystaste utredningar jag varit med om. Det hade kanske varit på sin plats att den var lite mer öppen med sitt arbete. Det är, så långt kan länsrådet och jag vara överens, en avgjort mycket viktig fråga, grundlagen. Det arbete som gjordes inför nuvarande lag 1970 var ett hafsjobb och inte alls bra. Det finns mycket som inte är tillfredställande i nuvarande lag. Men att från skrivningarna i RR dra slutsatsen att förvaltningen av Sverige ligger fast känns lite väl drastiskt. Att sedan till detta tillägga att medlemskapet i EU inte skulle eller ska ha någon som helst inflytande över Sveriges organisation verkar också underligt. Problemet är ju just att vi inte har gjort några som helst anpassningar till EU medlemskapet inom den politiskta apparaten. Varken riksdag eller regering har lyckats ta in konsekvenserna av medlemskapet i vår beslutsvärld. Trots att det idag är mer än 60% av alla de beslut som vi tar inom den kommunala och regionala sfären som härrör sig till beslut i EU. Bra eller dåligt kan säkert många ha uppfattningar om. Det är också där som frågan hakat upp sig i svensk politik. Skall vi vara med eller ej. Det är hög tid att istället fundera på vad och hur vi ska använda vårt medlemskap som varje dag påverkar allt vi gör. Nu ligger makten koncentrerad till regeringen och inte ens de har full kontroll över frågorna. Är inte det ett större problem än att vi på regional nivå reagerar över statens implodering?