Per T Ohlsson har både rätt och fel

i sin krönika idag i Sydsvenskan. När det gäller regional utveckling har han helt rätt, det är rätt diagnos av Ansvarskommittén. Skall vi klara framtidens utmaningar och utgå från ett globalt perspektiv på tillväxt frågorna så måste vi också göra en ny arbetsfördelning och delegera en hel del beslut som rör näringsliv, arbetsmarknad, infrastruktur etc. Det är egentligen det viktiga budskapet från Svegfors utredning och kanske den signal som vi ska ta på största allvar. Hur rustar vi den offentliga apparaten för stabilitet och stryktålighet i framtiden.

Däremot när det gäller sjukvården har han helt fel! Problemet ligger inte i huvudmannaskapet utan i hur vi har formulerat uppdraget. Det finns ingen makt för patienten idag, det finns knappt en rättsäkerhet att tala om. Där är huvudproblemet. Det finns ingen gränsdragning för landstingen mellan rollerna att förvalta skattebetalarnas pengar, skapa en solidarisk finansiering samt följa hälso- och sjukvårdslagen och själva produktionen av vård. De flesta landstingspolitiker idag är mest arbetsgivare och fabrikschefer för vårdapparaten. Det är inte så konstigt att de då inte har fokus på kvalitetsuppföljning, patientmakt och evidensbaserad vård. Det är faktiskt internationellt en helt egen profession att leda och organisera sjukvård. Det är ingenting som lämnas över till glada lekmän. Som görs av tradition i Sverige och naturligtvis förvärrades efter att landstingen blev ensamma huvudmän över sjukvården på 70talet. Dessutom skadades hela finansieringsmodellen genom införandet av sjukronan och efter det har det väl varit mest nedförs.

Samtidigt har vi, mest genom civil olydnad, lyckats hålla uppe kompetens och forskningsresurser inom många specialiteter och det finns många mycket duktiga medarbetare inom svensk sjukvård. Vi har också lyckats med konststycket att höja utbildningsnivån för nästan alla yrkeskategorier, som gör att vi idag har den bäst utbildade sjukvårdspersonalen i åtminstone västvärlden. Det visar hur komplex och svår denna fråga är. Det finns därför inga enkla svar som att det endast handlar om huvudmannaskapet. Norge funderar redan på att avveckla sitt förstatligande, det löste inga problem utan flyttade bara gränsdragningsfrågan. Det finns en annan intressant hemsida som tar upp samma sak idag, läs här.