Ingen sjukvårdsfinansiering är tillräcklig utan tillväxtpolitik

5 juni 2003, Landstingsvärlden

Lars Isaksson, Landstingsförbundets ordförande (s) talade på Landstingsförbundets kongress om vikten av att sjukvården inte längre skall vara en konjunkturregulator i samhällsekonomin. Han efterlyste en metod för att göra sjukvården till en egen ö som inte påverkades av konjunkturförändringar eller demografiska skillnader. I nästa andetag ställde samme man i samma tal krav på att sjukvården alltid ska vara 10% av BNP. Tydligen oavsett om BNP minskar eller ökar. Bara dessa två uttalande visar tydligt på hur långt vi är från några hållbara lösningar för sjukvårdens framtida finansiering. När socialdemokraternas starke man i nästan samma andetag efterfrågar Moderaternas lösning på problemet och sedan vill cementera det olyckliga förhållande vi har idag då blir jag lite orolig. Vårt moderata förslag, med en solidariskt finansierad individknuten hälsoförsäkring gör just det som Isaksson efterlyser. Den garanterar en finansiering av sjukvården som inte kan användas som budgetregulator. Den blir mindre osäker och sårbar än dagens system. Den blir flexibel vid stora demografiska förändringar. Den är helt enkelt mindre statisk än dagens modell och mer dynamisk för att kunna möta framtidens ännu så länge okända krav.

Om vi däremot fortsätter resonemanget med krav på 10% av BNP försätter vi hela sjukvårdssystemet i ett ännu värre dilemma än idag. Med tanke på att BNP har haft en årlig procentuell förändring under de senaste tio åren på mellan &endash;2% och +4,5% hade en fast procentsats av BNP gett till och med en ännu mer ryckig tillvaro än vad den har varit. Den jämförelse som ofta görs med USA i detta sammanhang är inte rättvisande. Deras BNP, som är dubbelt så stor som den svenska, består även av ett avsevärt högre löneläge. Inom sjukvården i USA har de ett helt annat löneläge än hos oss. Sjukvårdens andel av BNP går därför inte att jämföra. Sjukvårdens ambitionsnivå och kostnadsläge måste sättas in i en svensk helhetsbild och det går inte att bryta ut delar av bilden. Vi har själva försatt oss i dagens situation och vi måste själva ta oss ur den. Det handlar egentligen mer om dynamik och tillväxtpolitik än om huruvida läkemedlen ska bekostas via staten eller landstingen. Det är ändå till syvende och sist arbete och skattebetalare som får stå för kalaset. Vem som skickar fakturan är kanske inte lika intressant som att jag överhuvudtaget har råd att köpa vården när jag behöver den. Hur vi än uttrycker saken är det kärnproblemet idag; Allt för få betalar för vad alltför många vill köpa. Det sorgliga är att solidariteten finns men det blir svårt när vi avkräver 60% av allas inkomster och ändå räcker det inte.

Vi kan alltså konstatera att hur vi än väljer att finansiera sjukvården, via skattsedeln, avgifter, försäkringsmodeller eller andra systemlösningar så hamnar det ändå på hälleberget om det inte blir tillväxt i svensk ekonomi. Eller att tillväxten inträffar som finansminister Ringholm uttryckte saken. Ett sätt att uttrycka sig som kanske förklarar vår svenska situation, men gör mig än mer orolig.

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne