Flyr ekonomerna samhällsdebatten

hette dagens seminarium arrangerat av SNS. Det inleddes av tre nationalekonomer, Lars Calmfors, Anna Larsson och Olof Åslund. Calmfors tyckte att det fanns fog för påståendet att det är för få ekonomer som deltar i samhällsdebatten. Han pekade på tre anledningar:
Annan miljö. Ekonomer har idag kommit in i andra miljöer, såsom departement.
Inomvetenskapliga faktorer. Bland annat för få incitament och ger knappast meriter för karriären.
Internationalisering. Alla talar engelska, det rekryteras akademiker globalt, alla tappar kontakten med den nationella debatten.
Anna Larsson delade åsikten att detta var en tydlig tendens som riskerade att förvärras över tid. Hon pekade tydligt på vikten att detta måste tydligare prioriteras som en akademisk merit. Hon ansåg också att det var svårt att hantera språket och känna sig bekväm efter fem år av avhandlingsarbete på engelska.
Olof Åslund sade inte emot men tyckte att det egentligen inte borde finnas några hinder. Fler borde vara ganska intresserade av att fler läste deras avhandlingar efter flera års arbete.
Därefter gjorde Åke Ortmark en kortare bild av journalisternas syn på ekonomernas plats i debatten. Han svarade tydligt ja på frågan om de var välkomna, men konstaterade samtidigt att de hade ganska dåligt rykte hos många politiker. Få gillar ekonomer, man kan fråga sig varför? Ortmarks svar var att av 100 frågor som människor ställs inför handlar 99 om pengar. Ekonomer hanterar pengar, något som står alla nära. Politiker har svårt att hantera både deras flockmentalitet och splittring. Ingen är nöjd med varken det ena eller det andra.
Dagen avslutades med en liten paneldebatt med finansminister Borg, fd finansminister Åsbrink, samt Lars Calmfors och Lena Askling från Aftonbladet. Anders Borg landade efter en lång inledning som tog utgångspunkt i vilken demokratisyn vi har, över yttrandefrihet, autonomi, tydligare redovisningar i hela den industrialiserade världen, till att det var inget stort problem. Och om det var ett problem var både journalister, mediaägare, forskare och politiker lika mycket skyldiga.
Åsbrink var inte lika tydlig i sitt ställningstagande utan pekade mer på att att det endast funnits två nobelpristagare i ekonomi, Myrdal och Ohlin, båda engagerade sig politiskt, och det borde de kanske inte gjort?! Vet inte riktigt vad han ville säga med detta.
Lars Calmfors fortsatte sitt resonemang och gjorde bland annat ett tillägg. Det finns på grund av konkurrensen disciplinerande krafter mellan forskare för att inte förfalla till dåligt underbyggda påståenden, eller påståenden enbart grundade på värderingar. Dessa krafter saknas helt inom politiken. Där är det snarare en merit att främja de politiska motsättningarna genom tendensiös användning av forskarresultat.
Vilket ju är mycket sant. Det är nästan regel än undantag när vi politiskt tar till intäkt enstaka resultat eller resultat taget ur sitt sammanhang för att bekräfta en politisk ”sanning”. Det skulle inte skada med en etisk debatt också mellan politiker.
Jag kan också hålla med de som pekade på svårigheten för svenska disputerade att uttryck sig i skrift och tal. Detta borde vara ett genomgående ämne under hela universitetstiden. Vad spelar det för roll om jag är bäst och klokast om jag överhuvudtaget inte kan bibringa min omvärld detta? Eller åtminstone någon i forskarteamte. I USA blir även språket bedömt ganska strikt genom alla universitetsnivåer. Just ur den synpunkten att jag också måste förbättra min förmåga att förmedla mina kunskaper. Sedan vet vi alla att vi är mer eller mindre intresserade och begåvade. Men om vi inte ens ger studenterna verktygen, hur ska de då någonsin lära sig. Jag har lyft denna fråga några gångar på styrelsen i Lund, men det är ju självklart ingen direkt styrelsefråga. Samtidigt kan vi konstatera att det ju är ett problem.