Det blev ett långt bete

som min farfar skulle ha sagt. Med det menade han många arbetstimmar till nästa måltid. Ett perspektiv som var viktigt för bonden som genom sitt hårda arbete kunde bli hemmansägare 1938 med både jord, skog och djur. Min farfar Johan Alfred Kinhult var ingen talför man, minsta sagt, och kommentaren till barnen vid andra frukost klockan åtta, ”ät nu barn, för nu blir det ett långt bete”, var ofta den längst sammanhängande meningen han uttalade under en hel dag. Han var född 1890 i Gesäter socken, dåvarande Älvsborgs län, fjärde generationens invandrare sedan anfadern landade i Sverige 1751. Under sina första tjugo år brukade han andras gårdar. Under flera år som bulvanägare åt sin kusin i Norge som efter 1905 inte fick äga jord i Sverige längre. När förbudet upphävdes tog han tillbaka sin gård. Farfar var mycket tveksam till att ta steget och skuldsätta sig för att köpa egen mark. Efter flera års funderande slog han till. Kriget som bröt ut 1939 gjorde att han kunde nästan slutbetala gården på de fem år som kriget höll på. Priserna steg ju i höjden på jordbruksprodukter. Han fick sedan bruka sitt jord, sköta sin skog, och hålla både kor och häst till sin död 1967. Jag tror han dog lycklig, fast han talade aldrig om det för någon.