december 2005

Läs dagens SvD och Thomas Gur (http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_11330527.asp) som har en alldeles ovanligt bra artikel kring socialdemokraternas maktbas och strategi. Han pekar på vikten av att få äga företag och sin bostad för att förstå skillnaden på ditt och mitt. Detta är i sig ett hot mot s maktbas och ligger inte i linje med deras politik. Även om de hela tiden hamnar i konflikten i att några måste få driva företag eftersom detta är det enda som skapar de pengar som måste till. Detta är socialdemokraterna mycket medvetna om och de balanserar på en slak lina mellan att tillåta vissa och hindra de flesta. Artikeln är en bra sammanfattning på hela Sveriges problembild politiskt. Och den ger även en påminnelse om att dessa makthavare kommer inte att ge sig frivilligt. För dom av oss som vill något annat, kommer det inte att bli någon enkel match.

Sitter och lyssnar på vårdminister Ylva Johansson som försöker förklara hur vi ska kunna tillåta fler aktörer inom vården utan att tillåta fler aktörer. Efter flera minuters intervju förstår jag endast en sak; socialdemokraterna inser att de måste släppa loss även sjukvården på en fri marknad, men de vill inte erkänna detta och de måste hitta en väg som gör att de slipper erkänna det öppet. Svaret blev som vanligt: en utredning!

Detta måste väl ändå vara något tecken på något mer än huruvida företaget Securitas klarar sin säkerhet eller ej? Med nästan militär kraft har ännu en värdetransport rånats i gryningen strax utanför Södertälje. Nu måste väl ändå de som är ansvariga för vår säkerhet och trygghet undersöka vad som gör att vi är måltavla för så pass grov brottslighet. Något är ju uppenbart fel. Eller finns det ingen ansvarig här heller? Är det ett tecken på det ansvarslösa Sverige som Ahlin pekade på. I så fall är detta bara början.

För några dagar sedan kom Marks & Spenser domen angående överföring inom koncerner med bolag i flera EU-länder. Det blev klart att det är ok att föra vinster till förlustbolag och därmed hantera EU som en marknad. Bra! vi har åter tagit ett steg i rätt riktning för att kunna utnyttja hela EU:s potential.

Göran Greider gör i dagens DN ett inlägg på temat katastrofkommissionen och vill varna för heliga texter. Han tycker att det har varit alldeles för lite kritisk granskning av kommissionens rapport och efterlyser mer av det som inte granskades, enligt hans mening. Som exempel borde resebolagen granskas hårdare. Har de några varningar i sina glassiga brochyrer att det kan vara farligt för turister att vistas vid ett tropiskt hav? Ja, det är en fråga som Göran Greider ställer och detta skall ställas som motvikt till de politiker och tjänstemän som ifrågasatts i rapporten. Katastrofen var exceptionell till sin karaktär, och därför kunde inte svensk förvaltning vara förberedd, men däremot borde resebolagen redan varnat för det!?!
Logiken hänger inte riktigt med i Greiders krönika och det är väl lika bra med det. Han kan inte ens stå för sitt försvar av UD tjänstemän, utan kommer med en avslutande brasklapp. Hur var det nu; ”jag tvår mina händer…..”

Det har varit en intensiv helg med många firanden. Jag hade nöjet att få delta i Sydsvenska Industri- och Handelskammarens 100 års firande i fredags. Det var till att börja med en fantastiskt trevlig och rolig fest, med 700 gäster, god mat, bra musik ute vid Luftkastellet med utsikt över bron. Jag mötte många hängivna och enträgna företagare som kämpade på i sina olika vardagar. Det intressanta är ju just denna envishet och denna övertygelse att de inte ska låta sig förtröttas, att det går att hitta på mer och andra saker och att nästan ingenting är omöjligt. Den kraften, som dessa människor utstrålade behöver vi så mycket mer av. De borde vara mångfalt fler för att berika vårt samhälle med frukterna av sitt arbete. Det hade även i fortsättningen garanterat välstånd och hälsa.

Dagen efter var det återigen dags för den stora Nobelfesten. Ett alltid lika strålande och fantastiskt arrangemang. Tänk, att lilla Sverige är värd för ett av de större prisen för de stora vetenskaperna, i världen. Vi, via Herr Nobels visa framsynthet, den nu sittande kommittén, prisar och utser de bästa och största forskarna av vår tid.

Samtidigt skickar vi åttio procent av prispengarna till USA och de resterande till andra delar av världen. Nästan ingenting landar här hos oss. Priset hyllas och dröms om av de flesta ledande forskarna ute i världen. Jag frågade vid ett tillfälle i min egenskap av styrelseledamot i Lunds Universitet, om inte Nobelpris vore ett sätt att mäta framgång för ett universitet. Detta var under en diskussion som styrelsen hade kring hur vi kan mäta framgång för ett lärosäte. Men jag möttes av stor skepsis och ifrågasattes faktiskt. Det var definitivt inte någon måttstock. Jag erkände att det kanske inte skulle vara den enda, lite svårt att då någonsin nå målet. Men varför inte ha det som ett kriterium. Lund skall ha ett Nobelpris! Inom femton år? Kanske tjugo?

Förresten med tanke på hur det ser ut är det kanske bäst att låta bli och mäta sig alls. Det är ju enklare att falla tillbaka och tappa kompetens och konkurrenskraft om vi slipper se det. Vi kan ju i alla fall vara lugna för att de bästa forskare som finns åtminstone besöker oss en gång per år, för att hämta pengarna.

Jag hörde en av årets vinnare bli intervjuad på radion. Han delgav som ett skäl till att fler priser gick till amerikanska forskare, eller rättare sagt, forskare verkande i USA. Han trodde att det kanske handlade om att de jobbade mer. När han besökte europeiska universitet, tyckte han att kollegerna var mycket intresserade av sina raster och att gå hem klockan fem. Han konstaterade att när han satt kvar och jobbade längre, fick han mera gjort. Det är ju tydligt.

När hela fokus för en gångs skull var på rätt man och kvinna, varför då rikta om kamerorna? När vi för en gångs skull hade kunnat skapa ett klimat som tvingade ansvariga att verkligen få ta ansvar, varför då sopa bort hela frågan på en felriktad attack?

Bordet var dukat för borgerligheten att äntligen få regeringen i försvarsställning och äntligen bli tvingade att visa upp sin skröpligheter. Men nu är antagligen den möjligheten redan förbi.

I måndagens Svenska Dagbladet skriver Leif Lewin, professor statskunskap i Uppsala, om frågan vad det betyder att ta ansvar i en politisk demokrati. Han delar uppenbart inte statsminister Perssons tolkning, att det skulle vara mer ansvarsfullt att stanna kvar och ”städa” upp efter sig. Tvärtom, pekar Lewin på vikten av att låta medborgarna utkräva ansvar genom att ansvarig politiker avgår.
Låt mig få citera valda delar ut artikeln på Brännpunkt, 5 december 2005:

”…ovilja att ta ansvar när det gällde blev förödande för hela statsapparaten.
Men det finns också ett specifikt problem med Göran Perssons person, det är hans
brist på respekt för demokratin. Grundlagen, valutslag, riksdagen, folkrörelsedemokratin, det finns snart ingenting som är heligt för denne man.
Opinionsstormar och berättigad kritik från opposition, konstitutionsutskott
eller kommissioner betyder ingenting i Perssons värld. Det är han som bestämmer…
Det som gav mig mest anledning till eftertanke var den uppenbara bristen på personligt ansvar. Riksdagen fattar ett beslut, vars konsekvenser
kan bli hur ödesdigra som Vad jag vill visa är bara att föreställningen om att man ”tar
ansvar” genom att ”stanna kvar och förbättra” inte har ett dugg med demokratiskt ansvarsutkrävande att göra. Bara för att vi skiljer mellan procedur och sak, betyder det inte att saken – en bättre krishantering – blir opåverkad av att procedurreglerna
följs. För den demokratiska grundtanken att de styrande ska kunna avsättas, om de förlorar folkets förtroende, syftar ju till att hålla tummen i ögat på dem, så att
de sköter sitt jobb. Risken att kunna bli avsatt höjer kvalitén på arbetet. På sikt är därför ansvarsutkrävande också till glädje för de nödlidande eller för dem som skulle
kunna bli det.”
Slut citat.

Vidare kommentarer överflödiga!

Ikväll var det återigen en inslag på tevenyheterna kring pensionerna. I fokus kom de många låglönekvinnor som ungefär nio till fem år före 65-års dagen inser att det blir ju knappt hälften kvar av lönen efter pensionen. Dessutom har många gått kvar med arbetsuppgifter som kanske inte riktigt orkas med när de har fyllt femtio. Inslaget andades överraskning, nästan chock och resignation. Det saknades analys, det gjordes endast konstateranden. Konstateranden som vi inte behöver vara nationalekonomer för att inse eller förstå. Så länge som vi har ett pensionssystem som endast vilar med 2% på mitt eget arbete och med 98% på de grupper som arbetar medan jag är pensionerad, så kommer det inte att gå ihop. Så länge vi har kvinnor som inte kan planera för sin framtid utan lever på någon förhoppning om en högre makt, eller vad det nu är, som ska komma in och fixa allt på slutet, så kommer det inte att gå ihop. Så länge som kvinnor inte tar tag i ägandet och börjar bygga kapitalbaser på bred front, så kommer det inte att gå ihop. Många enskilda ensamma kvinnor kommer i kläm och blir på ålderns höst ännu fattigare. Det är samma kvinnor som klänger sig fast i välfärdssystemen, trots att de inte kommer att finnas till hands för dem när den dagen kommer. De är ju skapade för folk mitt i livet med familj och barn. Inte för gamla utslitna kvinnor. När ska de vakna och se vad som händer med deras egna mödrar redan idag. Och det blir inte ljusare om vi inte tar den privata ekonomin på allvar. Tjäna mer, spara mer och starta eget. Köp era bostäder och skriv under alla kontrakt på fast kapital själva. Sluta stå för matkassen och andra driftskostnader som aldrig syns vid slutavräkningen. Kvinnor, ta tag i era liv och öppna ögonen!

Det blev en mycket givande dag i fredags. De tre talarna gav på en ganska kort tid en mycket tydlig sammanfattning av vad regionfrågan handlar om samt visade tydligt på Skånes roll som en del av Öresund. Vi talar inte om ett län med dryga miljonen invånare utan en Öresundsregion som är större än Mälardalen. Tillsammans bor och arbetar här 3,5 miljoner människor. Detta är en möjlighet som vore vansinne att inte öppna för istället som idag när det hindras och stoppas. Människors rörlighet måste underlättas och inte försvåras. Samtidigt fördes än intressant diskussion kring att vi människor är inte endast kunder, medborgaren är något mer och viktigare. Det är av vikt att vi lyfter in hela frågan i ett större perspektiv än endast det pekuniära. Det kändes som om vi började göra det i fredags. Och det tror jag hela regionfrågan tjänar på.