Publicerat Region Skåne

http://blog.femern.com/

Samhällets offentliga organisation består av olika förvaltningar och myndigheter. Dessa befinner sig både horisontellt  och vertikalt i vårt gemensamma system. Alla dessa institutioner bygger och håller upp välfärdssystem och samhällets infrastruktur. Oftast utgår vi ifrån att de ska finnas på plats och fungera. Ibland uppstår konfliktytor mellan de olika förvaltningarna och/eller nivåerna. Ett som har hamnat mer och mer i fokus är gränserna mellan Region Skåne som huvudman för sjukvården och kommunerna som huvudmän för hemsjukvården. Speciellt för de äldre och kroniskt sjuka har detta blivit mer och mer av ett problem. Det pågår och har pågått under ett antal år en dialog mellan Region Skåne och Kommunförbundet Skåne för att hitta en lösning och en överenskommelse som gör att medborgarna/patienterna inte kommer i kläm. I vardagen har tyvärr små saker och bråk om fakturor lett till att patienter blivit kvar på sjukhus i veckor eller hemmavid inte fått det material de behöver. Kan tyckas märkligt för en utanför systemet att detta överhuvudtaget kan ske. Kommunen och Region Skåne har samma uppdragsgivare, finansierade av samma skattebetalare och skall leva upp till samma krav utifrån lagstiftning.

Nu ser aldrig livet så enkelt ut som det kanske borde vara. På grund av motstridig lagstiftning, regler skapade i olika sammanhang, stuprörsseende hos förvaltningar och sist men inte minst den mänskliga faktorn, så hamnar ibland medborgarna mitt emellan stolarna. Den stora frågan är hur vi kan minimera detta. Den dialog som pågår just nu mellan Region Skåne och Kommunförbundet Skåne har på politisk nivå ingen annan ambition än att hitta lösningar. Samtidigt vet vi alla att det är svårt att känna till vad som händer vid alla de tusentals kontakter som sker varje dag i den skånska terrängen.

Det är också därför som Region Skåne också försöker hitta nya sätt. En diskussion är den som pågår mellan Ängelholms Sjukhus och Ängelholms kommun för att med Hälsostaden AB som facilitator hitta helt nya arbetssätt och organisationsformer som begränsar gränsproblem till ett minimum. Tanken är att med ett gemensamt forum samla de behov som framförallt våra äldre har. Oavsett om de bor på äldrehem eller fortfarande är hemma. Mål och syfte är tydligt formulerade nu skall vi hitta en form som bejakar arbetet och river gränserna.

Samma diskussion sker med Simrishamn och Ystad kommun kring den nya upphandlingen av Simrishamns sjukhus. Inom ramen för upphandlingen måste det ske en utveckling av uppdraget som i sin tur också hittar metoden hur vi ska riva gränserna för våra äldre.

Det måste vara allas vårt tydliga mål att inte antalet huvudmän ska skapa gränser och hinder för våra medborgare. Uppdraget är tydligt och det måste vara första prioritet att de som är i mest behov av hjälp och stöd också är det första vi ska lösa. Tyvärr finns tendenser till revirtänkande och prestige hos oss. Ingen kan svära sig fri. Men det måste vi bekämpa och komma ihåg vem som är uppdragsgivare och vad som är det viktigaste. Det finns de som inte tycket om att använda kund epitetet i offentliga sammanhang. Men till en viss del är kanske ändå det som det innebär att vara kund inte är helt fel om det kommer in som perspektiv i våra offentliga organisationer när vi ska leverera välfärdsuppdraget och serva våra medborgare.

Gränser betyder många olika saker. Det kan handla om formella legala gränser som vi sätter upp mellan länder eller regioner för att befästa maktfördelning och/eller organisera samhället. I den fysiska världen kan allt definieras som gräns för att skilja mätbara storheter. Gränser har också en filosofisk och abstrakt betydelse. Gränser för vad vi accepterar moraliskt och etiskt med allt vad det innebär av olika tolkningar och definitioner. Vi talar ofta om gränser mellan människor och det kan innebära vilken som av ovan betydelser.

Själv har jag ägnat närmare fem år åt gränshinder inom Norden. På statsministerns uppdrag och inom ramen för Nordiska Ministerrådet har undertecknad tillsammans med ledamöter från övriga nordiska länder lett ett arbete för riva gränshinder. Fokus har varit på medborgarnas fria rörlighet och en mer integrerad arbetsmarknad. Bakgrunden är en analys att de nordiska länderna är ganska små i ett globalt perspektiv och behöver varandra för att skapa större kritisk massa för en framtida rekryterings- och kompetensförsörjning. Alltså tillsammans blir vi fler som kan söka fler jobb och därvid öka möjligheterna för både arbetstagare och arbetsgivare. Det säger sig kanske självt att detta i första hand gäller för gränsområden eller för speciella kompetensområden. Du har lättare att pendla inom Öresundsområdet eller Haparanda-Tornio t.ex. eller veckopendla pga av din mycket eftertraktade kompetens. Mot den bakgrunden visar det sig att hindren för detta är många och ibland komplicerade. Trots likheterna i de nordiska länderna finns stora skillnader i hur vi har byggt socialförsäkringssystem och arbetsmarknadspolitik. Speciellt när vi kommer ner på detaljerna för en enskild som väljer att bo i ett land och arbeta i ett annat. Även när vi kommer till försök att lösa problemen så blir etnocentrismen slående. Ja, varje land känner sig äga sina medborgare och sina system. Vem som är till för vem blir ofta ganska vagt. Det märkliga är att till det gamla nordiska samarbetet med fri rörlighet har även medlemskapet i EU tillkommit med sin grundlag av de fyra friheterna. Men problemen återstår och verkar inte minska i omfattning. Det mest tydliga är att de EU direktiv som är till för att harmonisera och öka rörligheten inom unionen blir vid sin implementering en ganska nationell fråga och klipps in så gott det går i gamla system. Med resultatet att helt nya hinder skapas. Gränshinderforum har påpekat detta med stor iver och haft det som högsta prioriterade fråga under ett antal år. Frågan är när det når fram till våra lagstiftare i den dialog som nog några av oss utgick ifrån var etablerad mellan Europaparlamentet och Riksdagen. Tycker det är dags att lägga ned EU utskottet  och börja samarbeta sakpolitiskt istället. EU direktivens syfte måste få genomslag.

Idag berättar femklövern om vår budget: här.

Debatt artikel i Kvällsposten.

Nättidningen Gränsbrytning har publicerat ett nytt nummer. Läs här.

12 januari 2004

En majoritet i Skånes Regionfullmäktige beslöt på ett av höstens sammanträden att köpa in sig i AB Transitio. Vilket kanske inte ska uppfattas som en uppseendeväckande fråga i tider av vårdkaos och ekonomiska underskott. Men jag tycker att det pekar på två saker när det gäller inställningen hos s-majoriteten som just nu styr Region Skåne tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet.

För det första handlar det om syftet med delägandet i Transitio. Bolaget har som sin huvuduppgift att köpa tåg och hyra ut dessa till sina delägare. De ska genomföra upphandlingar, sköta uthyrning mellan delägare samt upphandla underhåll. Allt detta låter ju bra. Men nu är det så att s-majoriteten jagade den borgerliga fyrklövern under förra perioden för samma fråga, då gällde det sjukhusbolagen i Helsingborg och Ängelholm. Region Skåne blir ägare/delägare i ett offentligt bolag som i sin tur måste upphandlas varje gång Region Skåne ska köpa vård/tåg av dem. För socialdemokraterna var tydligen kravet på att följa lagen den gången endast retorik och helt utan substans. Lagen om offentlig upphandling har ett starkt medborgarfokus som är ett nytt inslag i svensk lagstiftning och känns ibland ovant för den svenska politiska sfären. Vilket nu socialdemokraterna har bevisat, det var inte medborgarnas intresse som skulle försvaras utan endast deras egen maktposition. Vi kan alltså konstatera att AB Transitio aldrig kan sköta några upphandlingar åt Skånetrafiken utan måste i sin tur upphandlas varje gång.

För det andra handlar det om synen på Skånes framtid. Skåneregionen som en av få tillväxtregioner i Sverige just nu, befinner sig i Öresundsregionen med närhet till Köpenhamn och hela södra Östersjön. Vi har gemensamma intressen med danskarna via Öresundstågen. Det är mycket kvar att göra i vårt närområde och det kommer att ta tid att lösa knutorna på grund av både kulturskillnader men även stora tekniska skillnader. Då köper Skånetrafiken in sig i ett gemensamt bolag med, hör och häpna, Bergslagen, Västmanland, Gävle och Värmland. Jag kan se vad de har gemensamt, men Skånetrafiken får ursäkta att jag frågar mig vad vi har gemensamt med dem. Vi talar regionförstoring och nya arbetsmarknader, men det handlar fortfarande om Öresundsregionen, kanske sträcker vi oss till Halland och Blekinge. Men den tiden när arbetspendlingen från Skåne når Västerås, Gävle eller Karlstad känns lite väl långt fram i tiden. Jag tror dessutom att vi borde ha ögonen mer på Polen, Baltikum och norra Tyskland i fallet regionförstoring och nya arbetsmarknadsområden. Det känns mer som ett vinnande koncept än gamla trötta bergslagsbygder. Är detta ett tecken på att den nuvarande s-majoriteten inte har någon tydlig vision för Öresundsregionen och Skånes plats i södra Östersjön? Det kanske inte finns någon framtidstro och utvecklingskraft i s, v, och mp för att föra oss alla till framgång i konkurrens med övriga duktiga regioner runt om i Europa. Ord om att följa lagen förfaller till retorik och strategin för Skånes plats i Södra Östersjön finns inte. Helgfriden störs märkbart vid tanken att det är dessa företrädare som styr både Skåne och Sverige under flera år framöver.

Pia Kinhult (m)
regionråd Region Skåne

16 juni 2003

Den tragiska olyckan mellan MS Gdynia och MS Fu Shan Hai strax utanför Bornholm bekräftar tyvärr vad vi redan vet och måste anpassa oss till. Det går inte att gardera sig mot alla olyckor. Detta förefaller just vara en olycka, som säkert kunnat förhindras, men som inte lagstiftning biter på. Den utredning som nu görs får visa om någonting kunde gjorts annorlunda och om detta bör leda till några slutsatser inför framtiden.

I december 1999 havererade tankern Erika i en storm utanför Frankrikes kust med svåra oljeutsläpp som resultat. Detta blev startskottet till ett omfattande lagstiftningsarbete inom EU för att förhindra den typen av olyckor i framtiden. Det handlade om sex olika lagstiftningsförslag i två paket, de så kallade Erika I- och Erika II-paketen. Dessa två paket har trätt i kraft och ett av resultaten är att man nu successivt kommer att utfasa alla tankfartyg med enkelskrov och ersätta dem med säkrare dubbelskrovtankers.

I november 2002 drabbades Europa av ytterligare en olycka. Denna gång var det tankern Prestige som i svårt väder gick under utanför Spaniens kust och då blev utsläppen betydligt värre. Större delen av de 77.000 ton olja fartyget var lastat med läckte ut med förödande resultat framför allt vid den spanska kusten vid Galicien. Resultatet av denna olycka är att vi nu arbetar med ett nytt lagförslag för att ytterligare påskynda utfasningen av tankers med enkelskrov.

Det kinesiskflaggade bulkfartyget Fu Shan Hai gick nyligen till botten utanför Bornholm med en last på 66.000 ton gödningsmedel. Det som kan konstateras är att det handlar om en i sammanhanget liten olycka, som dock kunde, och fortfarande kan, få mycket allvarliga konsekvenser. Det finns anledning att understryka att många gjort ett ypperligt arbete för att förhindra att miljökonsekvenserna blivit ännu större. En räddning i sammanhanget är att det inte handlade om ett tankfartyg med olja utan om bunkerolja, det vill säga fartygets eget bränsle, som uppgick till cirka 2000 ton.

Ulrika Messing reagerade direkt genom att kritisera sin danske kollega för att ha förvärrat olyckan genom att inte ge det svenska fartyget kustbevakningsfartyget KBV 202 tillstånd att bogsera in fartyget till grundare vatten. Den danska myndigheten gjorde självfallet helt rätt i sin bedömning. KBV 202 med ett deplacement på knappt 500 ton är på tok för klen för att bogsera Fu Shan Hai med 66.000 ton last samt en hel del vatten som trängt in. Detta visade sig också senare när tillstånd gavs och KBV 202 under två och en halv timme endast lyckades bogsera Fu Shan Hai en sjömil. Den viktigaste anledningen till att inte låta BKV 202 påbörja sitt bogseringsförsök var dock att man vid det tillfället inte visste vad som fanns ombord det kinesiska bulkfartyget. Efter att man klargjort att explosionsrisk eller annan fara för det bogserande fartyget inte förelåg, gavs naturligtvis tillståndet direkt.

Det gäller nu att förhindra olyckor av denna typ i framtiden samt att ha hög beredskap och en handlingsplan om något trots allt skulle inträffa. Samtliga länder omkring det drabbade området måste snabbt kunna komma i kontakt med varandra för att så effektivt som möjligt kunna samordna sina insatser och därmed begränsa skadorna så långt det går. Dessutom bör politiker ägna sig åt just politik och lämna saker som till exempel sjöräddning till dem som är bäst på det, i detta fall danska sjövärnets operativa kommando.

Det finns självklart politiska åtgärder som kan vidtas, både för att lära av det som hänt och för att undvika en än större olycka. Det som måste förhindras nu är att nästa stora oljekatastrof inträffar i Östersjön. Om Erika eller Prestige gått på grund någonstans i Östersjön hade konsekvenserna för miljön blivit oerhört mycket större än utanför Frankrike i december 1999 eller utanför den spanska kusten i november 2002.

Med det allt närmare samarbetet som blir följden av att Polen och de baltiska länderna blir EU-medlemmar om ett år blir också ett ansvarstagande för Östersjön en gemensam angelägenhet. När Östersjön i praktiken blir ett EU-innanhav &endash; med de ryska områdena kring S:t Petersburg och Kaliningrad som enda undantag &endash; finns det anledning att dra aktiv fördel av detta närmare samarbete.

Gemensamt borde länderna runt Östersjön, inklusive Ryssland, komma fram till vilka krav som måste ställas på fartyg som släpps in i hamnarna. Detta kan inte Sverige göra på egen hand. Det finns inte heller förutsättningar för EU att agera. Men tillsammans kan Östersjöns länder förhindra en Erika- eller Prestigekatastrof genom att ställa krav på de fartyg man tar emot. Östersjön är ett betydligt miljökänsligare hav än Atlanten. Det kräver andra åtgärder. Det är dags att ta detta ansvar. Är den svenska regeringen beredd att ta initiativ?

Per Stenmarck (m)
Europaparlamentariker

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne

5 juni 2003, Landstingsvärlden

Lars Isaksson, Landstingsförbundets ordförande (s) talade på Landstingsförbundets kongress om vikten av att sjukvården inte längre skall vara en konjunkturregulator i samhällsekonomin. Han efterlyste en metod för att göra sjukvården till en egen ö som inte påverkades av konjunkturförändringar eller demografiska skillnader. I nästa andetag ställde samme man i samma tal krav på att sjukvården alltid ska vara 10% av BNP. Tydligen oavsett om BNP minskar eller ökar. Bara dessa två uttalande visar tydligt på hur långt vi är från några hållbara lösningar för sjukvårdens framtida finansiering. När socialdemokraternas starke man i nästan samma andetag efterfrågar Moderaternas lösning på problemet och sedan vill cementera det olyckliga förhållande vi har idag då blir jag lite orolig. Vårt moderata förslag, med en solidariskt finansierad individknuten hälsoförsäkring gör just det som Isaksson efterlyser. Den garanterar en finansiering av sjukvården som inte kan användas som budgetregulator. Den blir mindre osäker och sårbar än dagens system. Den blir flexibel vid stora demografiska förändringar. Den är helt enkelt mindre statisk än dagens modell och mer dynamisk för att kunna möta framtidens ännu så länge okända krav.

Om vi däremot fortsätter resonemanget med krav på 10% av BNP försätter vi hela sjukvårdssystemet i ett ännu värre dilemma än idag. Med tanke på att BNP har haft en årlig procentuell förändring under de senaste tio åren på mellan &endash;2% och +4,5% hade en fast procentsats av BNP gett till och med en ännu mer ryckig tillvaro än vad den har varit. Den jämförelse som ofta görs med USA i detta sammanhang är inte rättvisande. Deras BNP, som är dubbelt så stor som den svenska, består även av ett avsevärt högre löneläge. Inom sjukvården i USA har de ett helt annat löneläge än hos oss. Sjukvårdens andel av BNP går därför inte att jämföra. Sjukvårdens ambitionsnivå och kostnadsläge måste sättas in i en svensk helhetsbild och det går inte att bryta ut delar av bilden. Vi har själva försatt oss i dagens situation och vi måste själva ta oss ur den. Det handlar egentligen mer om dynamik och tillväxtpolitik än om huruvida läkemedlen ska bekostas via staten eller landstingen. Det är ändå till syvende och sist arbete och skattebetalare som får stå för kalaset. Vem som skickar fakturan är kanske inte lika intressant som att jag överhuvudtaget har råd att köpa vården när jag behöver den. Hur vi än uttrycker saken är det kärnproblemet idag; Allt för få betalar för vad alltför många vill köpa. Det sorgliga är att solidariteten finns men det blir svårt när vi avkräver 60% av allas inkomster och ändå räcker det inte.

Vi kan alltså konstatera att hur vi än väljer att finansiera sjukvården, via skattsedeln, avgifter, försäkringsmodeller eller andra systemlösningar så hamnar det ändå på hälleberget om det inte blir tillväxt i svensk ekonomi. Eller att tillväxten inträffar som finansminister Ringholm uttryckte saken. Ett sätt att uttrycka sig som kanske förklarar vår svenska situation, men gör mig än mer orolig.

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne

2 juni 2003, HD

Varför ägnar sig LO och SvT åt en gemensam attack på friskolorna?

LO ägnar sig åt bedrägeri. Den rapport om kostnaderna för friskolor som LO har publicerat ger inget underlag för de slutsatser som LO drar. Påståendet att varje friskoleelev skulle kosta den kommunala skolan tiotusentals kronor är helt gripet ur luften. Men varför då ägna tid och energi åt den här typen av bedrägeri? Dessutom med full uppbackning av den statliga televisionen. SvT ägnade en hel torsdagskväll åt en okritisk redovisning av rapporten. Vi som har läst rapporten kan själva se att inte ens LO själva visar vad de påstår i sin egen rapport. De hävdar att de har hittat en kostnadsökning 2001, men däremot inte för något år mellan 1995 och 2000. Varför skulle just ett enda år av kostnadsökning vara friskolornas fel. Handlar det inte mer om att försöka skyla över skulden för svikna vallöften om mer personal i skolan? Eller är det för att hjälpa socialdemokratiskt styrda kommuner att få något att skylla på när de inte kan hålla god kvalitet i den kommunala skolan?

I Skåne ligger Höganäs högst av andel elever i friskolor, 11,5%. Därefter kommer Bjuv med 10,2% och Helsingborg 9,8%. Malmös andel är inte mer än 6,3%. Hässleholm, Bromölla och Svedala har minst andel friskoleelever bland Skånekommunerna. De ligger under en procent. I både Höganäs och Bjuvs fall förklaras de höga talen av närheten till Helsingborg som har flera frigymnasier. Populära val hos många unga studenter. Vilket väl ändå måste vara det viktigaste för oss alla; att ungdomarna får så långt det är möjligt förverkliga sina drömmar och finna en skolmiljö och en utbildning som passar dem bäst. De kommuner som väljer att satsa mer pengar på skolan är oftast också mer positiva till friskolor. Därför är det vanligare med friskolor där kommunens skolpeng per elev är högre än i andra kommuner. Att göra elevernas valfrihet och kvalitetshöjningen som konkurrensen mellan friskolor och den kommunala skolan har inneburit till en fråga om ekonomi är förnedrande. Är det någonstans vi ska lägga våra skattepengar så är det på god utbildning anpassad till elevernas olika behov. Det visar sig ju att det är elever med inlärningsproblem som i första hand söker sig till friskolorna. Det som saknas idag och som gör socialdemokraterna mer och mer desperata är återväxten på företag och jobb. Regeringen har misslyckats med sin tillväxtpolitik och därför saknas det hela tiden mer och mer pengar. Det är en händelse som ser ut som en tanke att LO startar drevet mot friskolorna några dagar innan flera s-kommuner tvingas bryta sina löften om mer personal till skolorna och istället dra ned på personal.

Pia Kinhult
Regionråd Region Skåne
Ledamot av Moderaternas partistyrelse