Tsunamins efterspel

I måndagens Svenska Dagbladet skriver Leif Lewin, professor statskunskap i Uppsala, om frågan vad det betyder att ta ansvar i en politisk demokrati. Han delar uppenbart inte statsminister Perssons tolkning, att det skulle vara mer ansvarsfullt att stanna kvar och ”städa” upp efter sig. Tvärtom, pekar Lewin på vikten av att låta medborgarna utkräva ansvar genom att ansvarig politiker avgår.
Låt mig få citera valda delar ut artikeln på Brännpunkt, 5 december 2005:

”…ovilja att ta ansvar när det gällde blev förödande för hela statsapparaten.
Men det finns också ett specifikt problem med Göran Perssons person, det är hans
brist på respekt för demokratin. Grundlagen, valutslag, riksdagen, folkrörelsedemokratin, det finns snart ingenting som är heligt för denne man.
Opinionsstormar och berättigad kritik från opposition, konstitutionsutskott
eller kommissioner betyder ingenting i Perssons värld. Det är han som bestämmer…
Det som gav mig mest anledning till eftertanke var den uppenbara bristen på personligt ansvar. Riksdagen fattar ett beslut, vars konsekvenser
kan bli hur ödesdigra som Vad jag vill visa är bara att föreställningen om att man ”tar
ansvar” genom att ”stanna kvar och förbättra” inte har ett dugg med demokratiskt ansvarsutkrävande att göra. Bara för att vi skiljer mellan procedur och sak, betyder det inte att saken – en bättre krishantering – blir opåverkad av att procedurreglerna
följs. För den demokratiska grundtanken att de styrande ska kunna avsättas, om de förlorar folkets förtroende, syftar ju till att hålla tummen i ögat på dem, så att
de sköter sitt jobb. Risken att kunna bli avsatt höjer kvalitén på arbetet. På sikt är därför ansvarsutkrävande också till glädje för de nödlidande eller för dem som skulle
kunna bli det.”
Slut citat.

Vidare kommentarer överflödiga!