Stackars barn

Programmet Föräldrar på P1 hade idag som tema ”pappor med ångest”. Efter två olika pappors inslag måste jag erkänna att jag inte orkade lyssna längre. De kände att de inte klarade detta, att de inte orkade, att de inte ville. De kände ångest och behövde få hjälp av psykiatiker och lugnande medel. Jag vill inte på något sätt underskatta allvaret i psykiska problem och de människor som lever med detta. Men kanske just därför och för de som lever i verklig psykisk sjukdom med allt vad det innebär så kändes det som ett hån att höra dessa i-lands problem. Pappor som har brutit ihop över förändringen att bli förälder har väl alltid funnits, åtminstone fanns det redan när jag var barn. Men det var ju som allting annat här i livet som är omvälvande och som förändrar villkoren, det är bara att bita ihop och inse att det måste vara så. Dessutom känns det inte precis som den allra viktigaste frågan att ta upp under ett helt program. Sedan kom en ”expert” och förklarade alltihop som en prestationshets som skapade ångest och depression för dessa stackars pappor. Stackars barn, hur ska de nånsin få en chans att bli stabila och lugna personer med en sådan start?