Så var då EU-valet räknat och klart

och Moderaterna tog några kliv framåt mot valet 2006 och för det regeringsskifte som då måste ske. Själv blev jag fyra i personvalet utan att det för den skull ändrar något i praktiken. Det känns ändå som en stor framgång med tanke på både min något minimala kampanjinsats. Efter en intensiv april månad förolyckades jag tyvärr med bilen och blev tvingad att avstå från kampanjande under hela maj och en vecka i juni. Återkom alltså i nästan full kraft endast sista veckan innan valdagen.

Det bådade naturligtvis inte för en stor framgång och jag känner mig alltså mycket nöjd med att 14496 moderata väljare att trots det visat mig sitt förtroende. 8745 av dessa bor i Skåne och de övriga 5751 i resten av landet. Det ger mig kraft att vilja fortsätta det politiska arbetet och kämpa större frihet och mer marknadsekonomi.
För Skånes del känns valet som en stor framgång för oss moderater. Med ett resultat på 23.72% ser jag med tillförsikt fram emot valrörelsen 2006. Vi ska nog kunna måla Skåne blått igen och ta tillbaka makten i regionen. Men vi måste också ta Junilistans framgång i detta val på allvar. Det går inte att ignorera väljarnas misstro mot oss etablerade partier och vår ibland slarvighet att tydligt visa vår ståndpunkt. Vi får inte förfalla till ett vi (politiker) mot dom (väljarna) perspektiv. Jag ser till exempel hur frågan om den skånska vården kan bli grogrund för nya partier om vi inte lyssnar tillräckligt på våra medborgare. Det handlar inte om vem som har rätt eller fel, utan hur våra skåningar upplever de politiska beslut som tas. Jag önskar bara att vi inte skapar en känsla av att människor känner sig överkörda. Såsom frågan om Skånsk Livskraft har skötts hitintills av den sittande s-majoriteten är risken stor för missförstånd. Jag är även skeptisk till vad deras egentliga agenda är. Blir det bara besparingar eller handlar det om att göra det bättre?