Objektivitet som politikens grundval?

Jag fick frågan vid en föreläsning häromdagen. Är inte objektiviteten politikens grundval? Jo, svarade jag, i den utopiska världen och som ambition, men i verkligheten styr människor och vi är alla subjektiva. Sedan funderade jag vidare på detta under min hemfärd. Är det verkligen ett önskat mål att vi baserar våra politiska beslut på objektivititet? Är det inte endast lagstiftaren och rättsväsendet som skall ha detta som förebild och mål? I många andra sammanhang känns det mer som synen på och målet för vad totalitära system har satt i verket. Att objektivisera medborgarna och se dem som utbytbara objekt och inte som unika subjekt. Demokratins fördel är väl just detta att vi alla har rätt att vara subjekt som kan framföra många olika uppfattningar i frihet. Jag funderade vidare på när jag 1979 läste i Cambridge, England och alla skolor dagen efter revolutionen i Iran plockade bort alla iranier från namnlistor och inskrivningsdokument. Det gällde både privata språkskolor som universitetet. Dessa studenter behövde skydd mot det nya styret i Iran för att inte bli tvingade att åka hem eller förföljda i England.

Skulle motsvarande vara möjligt i Lund? Jag sitter ju själv i styrelsen för Lunds universitet men kan inte bedöma om vi skulle klara att göra motsvarande humana insats vid en liknande händelse. Det känns inte som något naturligt i den svenska institutionella världen. Förskräckande och märkligt!

I den värld vi lever i och de stora rörelser som antagligen kommer att komma i vår närhet österut så kommer nog kravet att komma. Det vore kanske på sin plats att börja tänka i mer humana och flexiblare banor. Då kan nog subjektiviteten komma längre och vårt rättsväsende och våra lagstiftare stå för den objektivitet som också är viktig i sammanhanget.