När blir EU vardag?

Gränser betyder många olika saker. Det kan handla om formella legala gränser som vi sätter upp mellan länder eller regioner för att befästa maktfördelning och/eller organisera samhället. I den fysiska världen kan allt definieras som gräns för att skilja mätbara storheter. Gränser har också en filosofisk och abstrakt betydelse. Gränser för vad vi accepterar moraliskt och etiskt med allt vad det innebär av olika tolkningar och definitioner. Vi talar ofta om gränser mellan människor och det kan innebära vilken som av ovan betydelser.

Själv har jag ägnat närmare fem år åt gränshinder inom Norden. På statsministerns uppdrag och inom ramen för Nordiska Ministerrådet har undertecknad tillsammans med ledamöter från övriga nordiska länder lett ett arbete för riva gränshinder. Fokus har varit på medborgarnas fria rörlighet och en mer integrerad arbetsmarknad. Bakgrunden är en analys att de nordiska länderna är ganska små i ett globalt perspektiv och behöver varandra för att skapa större kritisk massa för en framtida rekryterings- och kompetensförsörjning. Alltså tillsammans blir vi fler som kan söka fler jobb och därvid öka möjligheterna för både arbetstagare och arbetsgivare. Det säger sig kanske självt att detta i första hand gäller för gränsområden eller för speciella kompetensområden. Du har lättare att pendla inom Öresundsområdet eller Haparanda-Tornio t.ex. eller veckopendla pga av din mycket eftertraktade kompetens. Mot den bakgrunden visar det sig att hindren för detta är många och ibland komplicerade. Trots likheterna i de nordiska länderna finns stora skillnader i hur vi har byggt socialförsäkringssystem och arbetsmarknadspolitik. Speciellt när vi kommer ner på detaljerna för en enskild som väljer att bo i ett land och arbeta i ett annat. Även när vi kommer till försök att lösa problemen så blir etnocentrismen slående. Ja, varje land känner sig äga sina medborgare och sina system. Vem som är till för vem blir ofta ganska vagt. Det märkliga är att till det gamla nordiska samarbetet med fri rörlighet har även medlemskapet i EU tillkommit med sin grundlag av de fyra friheterna. Men problemen återstår och verkar inte minska i omfattning. Det mest tydliga är att de EU direktiv som är till för att harmonisera och öka rörligheten inom unionen blir vid sin implementering en ganska nationell fråga och klipps in så gott det går i gamla system. Med resultatet att helt nya hinder skapas. Gränshinderforum har påpekat detta med stor iver och haft det som högsta prioriterade fråga under ett antal år. Frågan är när det når fram till våra lagstiftare i den dialog som nog några av oss utgick ifrån var etablerad mellan Europaparlamentet och Riksdagen. Tycker det är dags att lägga ned EU utskottet  och börja samarbeta sakpolitiskt istället. EU direktivens syfte måste få genomslag.