Kvinnor och kapital, igen!

Ikväll var det återigen en inslag på tevenyheterna kring pensionerna. I fokus kom de många låglönekvinnor som ungefär nio till fem år före 65-års dagen inser att det blir ju knappt hälften kvar av lönen efter pensionen. Dessutom har många gått kvar med arbetsuppgifter som kanske inte riktigt orkas med när de har fyllt femtio. Inslaget andades överraskning, nästan chock och resignation. Det saknades analys, det gjordes endast konstateranden. Konstateranden som vi inte behöver vara nationalekonomer för att inse eller förstå. Så länge som vi har ett pensionssystem som endast vilar med 2% på mitt eget arbete och med 98% på de grupper som arbetar medan jag är pensionerad, så kommer det inte att gå ihop. Så länge vi har kvinnor som inte kan planera för sin framtid utan lever på någon förhoppning om en högre makt, eller vad det nu är, som ska komma in och fixa allt på slutet, så kommer det inte att gå ihop. Så länge som kvinnor inte tar tag i ägandet och börjar bygga kapitalbaser på bred front, så kommer det inte att gå ihop. Många enskilda ensamma kvinnor kommer i kläm och blir på ålderns höst ännu fattigare. Det är samma kvinnor som klänger sig fast i välfärdssystemen, trots att de inte kommer att finnas till hands för dem när den dagen kommer. De är ju skapade för folk mitt i livet med familj och barn. Inte för gamla utslitna kvinnor. När ska de vakna och se vad som händer med deras egna mödrar redan idag. Och det blir inte ljusare om vi inte tar den privata ekonomin på allvar. Tjäna mer, spara mer och starta eget. Köp era bostäder och skriv under alla kontrakt på fast kapital själva. Sluta stå för matkassen och andra driftskostnader som aldrig syns vid slutavräkningen. Kvinnor, ta tag i era liv och öppna ögonen!