IHE Forum september 2005

Idag hade jag nöjet att delta i en panel under IHE Forum i Lund. Titeln på diskussionen var ”Evidens och vårdpolitik – Hur går det ihop?”. Debatten inleddes av Anders Anell, IHE och därefter följde inlägg av Kjell Asplund, Socialstyrelsen, Toivo Heinsoo, omvärldsanalytiker, Mats O Karlsson, landstingsråd (s) Uppsala samt undertecknad. Anders Anell inledde med att påstå att det kunde tänkas ingå mer av evidens baserat beslutsstöd även inom frågor som gällde finansiering, organisation och annat som inte direkt handlar om medicin eller vård. Jag delar hans synpunkt till stora delar. Speciellt nu när jag läser hälsoekonomi på Phoenix universitetet och inser hur mycket information som ju finns kring även frågor som inte direkt har med själva vården att göra utan allt det som finns omkring.
Mats O Karlsson och jag hamnade i en ordväxling utifrån detta och kring vad som egentligen är uppdraget och vem som ska göra vad. Mats hävdade å ena sidan att det inte fanns något problem att välja mellan patientsäkerhet och valresultat, inför t.ex. stängning av en klinik. Han påstod också att ingen kan komma och berätta vad vi som politiker ska besluta. Men det är ju inte det som det gäller. Det handlar faktiskt om att förstå konsekvenserna av det vi beslutar. Jag vet att det ofta är så att de flesta idag inte riktigt vet eller förstår vad de har beslutat. Eftersom vi sällan analyserar underlaget och ser på konsekvenser och olika scenarior som kan bli resultatet av det som beslutas så kan vi inte veta vad vi bestämt. Det är omöjligt. Det handlar ju inte om att någon ska komma och säga exakt vad som ska göras utan tvärtom ge oss olika versioner som vi sedan kan välja att ta till oss eller inte. Men det ger oss en möjlighet att tänka i nästa steg. Vad gör vi sedan, om ett år eller tre år beroende på olika scenarior. Det ger oss möjligheten att ha framförhållning och vara lite bättre beredda på framtiden. Det ger inga garantier och vi kan fortfarande ta vilka vansinniga beslut vi vill, men vi vet åtminstone vad vi gör. Det är det minsta vi kan göra för dem som har gett oss förtroendet och för vilka vi är företrädare.