Entreprenörskap

Det har varit en intensiv helg med många firanden. Jag hade nöjet att få delta i Sydsvenska Industri- och Handelskammarens 100 års firande i fredags. Det var till att börja med en fantastiskt trevlig och rolig fest, med 700 gäster, god mat, bra musik ute vid Luftkastellet med utsikt över bron. Jag mötte många hängivna och enträgna företagare som kämpade på i sina olika vardagar. Det intressanta är ju just denna envishet och denna övertygelse att de inte ska låta sig förtröttas, att det går att hitta på mer och andra saker och att nästan ingenting är omöjligt. Den kraften, som dessa människor utstrålade behöver vi så mycket mer av. De borde vara mångfalt fler för att berika vårt samhälle med frukterna av sitt arbete. Det hade även i fortsättningen garanterat välstånd och hälsa.

Dagen efter var det återigen dags för den stora Nobelfesten. Ett alltid lika strålande och fantastiskt arrangemang. Tänk, att lilla Sverige är värd för ett av de större prisen för de stora vetenskaperna, i världen. Vi, via Herr Nobels visa framsynthet, den nu sittande kommittén, prisar och utser de bästa och största forskarna av vår tid.

Samtidigt skickar vi åttio procent av prispengarna till USA och de resterande till andra delar av världen. Nästan ingenting landar här hos oss. Priset hyllas och dröms om av de flesta ledande forskarna ute i världen. Jag frågade vid ett tillfälle i min egenskap av styrelseledamot i Lunds Universitet, om inte Nobelpris vore ett sätt att mäta framgång för ett universitet. Detta var under en diskussion som styrelsen hade kring hur vi kan mäta framgång för ett lärosäte. Men jag möttes av stor skepsis och ifrågasattes faktiskt. Det var definitivt inte någon måttstock. Jag erkände att det kanske inte skulle vara den enda, lite svårt att då någonsin nå målet. Men varför inte ha det som ett kriterium. Lund skall ha ett Nobelpris! Inom femton år? Kanske tjugo?

Förresten med tanke på hur det ser ut är det kanske bäst att låta bli och mäta sig alls. Det är ju enklare att falla tillbaka och tappa kompetens och konkurrenskraft om vi slipper se det. Vi kan ju i alla fall vara lugna för att de bästa forskare som finns åtminstone besöker oss en gång per år, för att hämta pengarna.

Jag hörde en av årets vinnare bli intervjuad på radion. Han delgav som ett skäl till att fler priser gick till amerikanska forskare, eller rättare sagt, forskare verkande i USA. Han trodde att det kanske handlade om att de jobbade mer. När han besökte europeiska universitet, tyckte han att kollegerna var mycket intresserade av sina raster och att gå hem klockan fem. Han konstaterade att när han satt kvar och jobbade längre, fick han mera gjort. Det är ju tydligt.