februari 2003

2 februari 2003, Blå Skåne

Det kanske låter lite uppseendeväckande att säga det, men i praktiken har vi bara byggt halva Öresundsbron. En bra halva, men inte tillräcklig. Den är ett utmärkt transportmedel om man skall från södra Sverige till Kastrup minst en gång i veckan. Den fungerar också utmärkt för alla pendlare. Det är också bra att den bygger samman sex eller sju universitet och ungefär lika många forskningssjukhus på några mils avstånd. Men som ett verktyg för att integrera området är den klart otillräcklig. Mycket återstår innan Öresundsregionen, från Bromölla och Örkelljunga i norr till Næstved i söder, är ett integrerat område. Därför måste vi bygga den andra halvan också.

Det finns mycket som återstår att göra. Men det är synnerligen anmärkningsvärt med formella hinder som är exklusiva enbart för oss i Öresundsregionen och det finns många frågetecken i hanteringen både i Sverige och Danmark. Och därmed återstår mycket innan Öresundsregionen i praktiken är en marknad. Euron, den gemensamma valutan är en sådan viktig faktor. Den som färdas mellan Helsingborg och Helsingör möter på en sträcka av fyra kilometer tre olika valutor. Det är en fullkomligt omöjlig uppgift att försöka integrera ett område och samtidigt ha tre valutor.

För oss skåningar är de nordiska kronorna definitivt ett handelshinder och en av de barriärer som vi vill bli av med. Konsulter på KMPG har visat hur valutadifferenserna mellan vår svajiga krona och den stabilare danska kronan hindrar handeln och förhindrar den tillväxt som vi skulle kunna se i vår region.

Det har nu gått åtta år sedan folkomröstningen där en majoritet av svenskarna sa ja till medlemskap i EU. Men nästan lika många sa nej. Och de motsättningar som fanns då finns fortfarande kvar. Ofta kritiserar vi nej-sidan för att vara kvar i de gamla skyttegravarna, att inte inse att frågan om medlemskap är avgjord och att vi nu kan gå vidare.

Men vi tycker att kritiken ofta kan riktas också mot ja-sidan och oss moderater. Vi stred länge för ett svenskt medlemskap. Det var kanske den viktigaste anledningen för många födda på 1950- och 1960-talet att engagera sig i politiken, just att Sverige skulle välja sida, bli en del av de västliga demokratierna, stå på västs och marknadsekonomins sida mot socialister och kommunister. Här hemma och i våra grannländer österut och i Centraleuropa.

I vår dagliga hantering av Europafrågorna står också vi moderater ofta kvar på den gamla barrikaden vi kämpat på så länge. Vi tar ansvar för saker som vi aldrig skulle ta ansvar för om det var svenska socialdemokrater som drivit igenom dem, vi aktar oss för kritik om den också kan uppfattas som kritik av själva unionen. Detta är inte bra. Idag har EU utvecklats så långt och integrerats så väl bland flera av de stora medlemsstaterna att vårt engagemang måste bli mer vardagligt och integrerat med vårt övriga politiska arbete. Där vi är tydligare i vår samhällskritik precis som vi i dag diskuterar tydligheten i vår inhemska samhällskritik. Där vi tar ställning till politiska åtgärder och förslag efter deras sakliga kvaliteter och inte är särskilt förstående bara för att de kommer från EU-kommissionen.

Efter en tid av politisk eftertanke är det nu dags för oss moderater att lägga grunden för nästa val. I tidningar kan man läsa att detta val är 2006. Men det är inte riktigt sant. Inte för oss moderater i alla fall. Nästa val är i juni 2004, om ett och ett halvt år. Och redan september i år har vi folkomröstning om Euron. Vi har anledning att anstränga oss i båda dessa kampanjer.

Skall vi kunna bilda regering 2006, återta makten i de stora regionerna, måla Skånes kommuner blåare måste vi börja redan i höst med att vinna folkomröstningen. Därefter handlar det om att visa att vi kan genom ett bättre resultat än förra gången i EU-valet 2004. Lyckas vi med det då finns det rätt krafter i luften och rätt klimat för att vi ska kunna sätta dagordningen till valrörelsen 2006. Vi sätter nämligen dagordningen redan nu.

Ingen annan än vi själva kan vinna väljarnas förtroende. Med tanke på hur sjuktalen ser ut och hur vi nästan kan se hur människor är desperata efter andra samhällslösningar än de som socialdemokratin levererar, är det vår plikt som politiskt parti och de enda försvararna av frihet och marknadsekonomi att nå fram med vårt budskap. Det handlar om att vi måste kunna förklara oss på rätt sätt.

Det sägs ofta att EU befinner sig i en period av stora omvälvningar. Det har aldrig varit lika sant som just nu. För någon månad sedan öppnade EU-toppmötet i Köpenhamn för tio nya medlemsländer. De flesta av våra grannländer tar därmed steget definitivt bort från den historiska fångenskapen i det kommunistiska skräckväldet och över till de västliga demokratierna. Ytterligare en månad tidigare blev flera av dem medlemmar av Nato och hemvisten bland demokratierna kommer nu slutligen att konfirmeras via den ratificeringsprocess och de folkomröstningar som nu tar vid. Europaparlamentsvalet 2004 blir den slutgiltiga manifestationen av det kalla krigets slut.

Konventet om Europas framtid, som sedan ett år arbetar med de framtida spelreglerna för EU, understryker den stora omvälvning EU nu står inför. Här skall regelverket förhoppningsvis för mycket lång tid framöver läggas fast.

Här dyker många helt nya frågeställningar upp som den sittande regeringen inte har några bra svar på. Skåningarna kan bli lite chockade över vissa av de förslag som just nu febrilt diskuteras i Bryssel. Det handlar om grundläggande skillnader av mellanstatlighet eller överstatlighet, president eller ordförandeskap, parlamentets och kommissionens roller. Vilka beslut skall fattas med enhällighet och med veto och vilka skall fattas med majoritetsbeslut? Hur stort skall EU bli? Och hur mycket regionalpolitik respektive jordbrukspolitik skall unionen driva?

En lång rad frågeställningar måste diskuteras i vidare kretsar än i dag. Sällan har en stor Europadebatt varit mer motiverad än nu, när konventet sammanträder och förbereder en regeringskonferens och vi är mitt uppe i den största utvidgningen någonsin. Sällan har det varit mer motiverat att ha interna och öppenhjärtiga diskussioner om europasamarbetet än fram till dess. Inte för inte har Göran Persson valt att samtidigt tillsätta en stor utredning kring den svenska, inhemska samhällsorganisationen. Den skall se över allt, från statlig, landsting till kommunal nivå samt se det hela ur ett EU-perspektiv. Även här måste vi veta vad vi egentligen vill med framtiden. Vi är det enda partiet som har viljan och förmågan att hantera framtidsfrågor. Det skulle dessutom vara en utmärkt förberedelse för nästa stora val. Det till Europaparlamentet juni 2004.

Staffan Burenstam Linder, vår förste gruppledare för moderaterna i Europaparlamentet, sade ofta att vi borde ha ett förhållningssätt som liknar amerikanarnas. De älskar Amerika men är ofta tveksamma till Washington. Vår debatt bör leda till att vi vågar vara tydliga i vår kärlek till Europa men också är skeptiska till makten i Bryssel.

PER STENMARCK PIA KINHULT
Moderaternas gruppledare Regionråd i Europaparlamentet