Kulturarv i fara
16 april 2002, Svenska Dagbladet
Det har under många år pågått en nedrustning av vår kunskap kring vad vårt samhälle egentligen sprungit ur. Redan i grundskolan plockas timmarna bort för humanioraämnen som historia och språk och detta har pågått under ett flertal år. Den vård av vår civiliserade själ som skolan tidigare tog ansvar för är inte längre en prioriterad fråga. Inte heller kroppen står högt på dagordningen. Gymnastik har ju också satts på undantag när schemaläggning och skolplaner beslutas. Den gamla devisen om en sund själ i en sund kropp har helt kommit på skam i ett alltmer produktions- och kortsiktigt resultatinriktat Sverige.
Även universitet och högskola tvingas in i ett fabrikstänkande som borde vara den akademiska världen helt främmande. Skramlet om snabbhet, effektivitet och pengar har fått både universitetsrektorer och professorer att anpassa utbildningarna till snabba, yrkesinriktade processer. Många studenter, kort period och alla igenom kursen på rekordtid. Akademi, eftertanke och analys lämnar vi över till, ja till vem då?
Självklart har forskningen också hamnat i samma båt. Det handlar om statlig tillämpad forskning, grundforskning har vi varken tid eller pengar till. Det som tidigare industrin gjorde tvingas nu våra doktorander och professorer ägna sig åt. Det skall bli färdiga produkter som genast kan effektiviseras och överföras till produktion.
Denna syn på kunskap, arv och historia genomsyrar hela vårt samhälle idag och resulterar även i att bevarande och visande inte anses som prioriterat och därför ständigt utsätts för nedddragningar. Det vill säga hela den svenska muséevärlden. Det som har gjorts, vilket har varit bra men inte nog, har varit enstaka, isolerade satsningar av karaktären ”tillfälliga projekt” som till exempel boken om förintelsen. Inget fel i sig, men den landar ganska ensam och utan sammanhang bland ungdomar som har svårt att kronologiskt ordna både århundraden och historiska händelser. Hände förintelsen i mina föräldrars tid eller mina farfarföräldrars tid?
Nutidens debattörer rycker då genast ut till försvar och pekar på att det spelar väl ingen roll när det hände, det är ju att det hände och inte får hända igen som är det viktigaste budskapet. Jo, så kan det nog vara. Men om jag ändå skall lära mig förstå mänsklig grymhet för att kunna förhindra den i min egen tid, måste jag väl ändå kunna referera till alla de tider av diktatorer som funnits och hur de vuxit fram ur sin egen tid. Att identifiera grymhet som redan pågår torde vara ganska enkelt. Konsten för framtidens ledare är väl att kunna känna igen strömningar och händelser som skulle kunna leda till ett samhällssystem vi inte vill ha.
Men i vårt samhälle där kunskap är lika med fabricerade produkter som vi alla kan konsumera när vi känner för det finns knappast utrymme idag för den eftertanke som krävs för att hitta morgondagens lösningar. Detta fantastiska utbildningssystem, det vore absurt att kalla det bildningssystem, levererar även morgondagens vårdpersonal till äldreboendet, lärarna i morgondagens skola och kanske mest intressant, morgondagens politiker. En generation som har blivit ilurade att kunskap kan köpas på burk. Att vetskapen om sammanhang är detsamma som vetenskap och att forska är detsamma som att surfa på internet.
Det går aldrig att backa tillbaka och jag tror inte att någon vill ha tillbaka gårdagens samhälle. Men jag är övertygad om att oavsett hur den tekniska utvecklingen än går eller hur snabbt saker och ting än förändras så händer det inte lika mycket med oss människor. Vi förändrar oss avsevärt mycket långsammare och de stora livsfrågorna är exakt de samma för oss idag som för tusen år sedan. Alltså kan vi fortfarande stå kvar och följa devisen ”en sund själ i en sund kropp” och låta humaniora stå kvar på schemat i skolan, ägna mer tid åt akademi på universiteten samt låta staten garantera grundforskningen inom alla områden. Det låter ganska enkelt men vi befinner oss ljusår från detta enkla i dagens Sverige.
Pia Kinhult
Ordförande kulturnämnden Region Skåne
Ledamot Naturhistoriska Riksmuséet