Kinhult.se

Debatt artikel i Kvällsposten.

Nättidningen Gränsbrytning har publicerat ett nytt nummer. Läs här.

12 januari 2004

En majoritet i Skånes Regionfullmäktige beslöt på ett av höstens sammanträden att köpa in sig i AB Transitio. Vilket kanske inte ska uppfattas som en uppseendeväckande fråga i tider av vårdkaos och ekonomiska underskott. Men jag tycker att det pekar på två saker när det gäller inställningen hos s-majoriteten som just nu styr Region Skåne tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet.

För det första handlar det om syftet med delägandet i Transitio. Bolaget har som sin huvuduppgift att köpa tåg och hyra ut dessa till sina delägare. De ska genomföra upphandlingar, sköta uthyrning mellan delägare samt upphandla underhåll. Allt detta låter ju bra. Men nu är det så att s-majoriteten jagade den borgerliga fyrklövern under förra perioden för samma fråga, då gällde det sjukhusbolagen i Helsingborg och Ängelholm. Region Skåne blir ägare/delägare i ett offentligt bolag som i sin tur måste upphandlas varje gång Region Skåne ska köpa vård/tåg av dem. För socialdemokraterna var tydligen kravet på att följa lagen den gången endast retorik och helt utan substans. Lagen om offentlig upphandling har ett starkt medborgarfokus som är ett nytt inslag i svensk lagstiftning och känns ibland ovant för den svenska politiska sfären. Vilket nu socialdemokraterna har bevisat, det var inte medborgarnas intresse som skulle försvaras utan endast deras egen maktposition. Vi kan alltså konstatera att AB Transitio aldrig kan sköta några upphandlingar åt Skånetrafiken utan måste i sin tur upphandlas varje gång.

För det andra handlar det om synen på Skånes framtid. Skåneregionen som en av få tillväxtregioner i Sverige just nu, befinner sig i Öresundsregionen med närhet till Köpenhamn och hela södra Östersjön. Vi har gemensamma intressen med danskarna via Öresundstågen. Det är mycket kvar att göra i vårt närområde och det kommer att ta tid att lösa knutorna på grund av både kulturskillnader men även stora tekniska skillnader. Då köper Skånetrafiken in sig i ett gemensamt bolag med, hör och häpna, Bergslagen, Västmanland, Gävle och Värmland. Jag kan se vad de har gemensamt, men Skånetrafiken får ursäkta att jag frågar mig vad vi har gemensamt med dem. Vi talar regionförstoring och nya arbetsmarknader, men det handlar fortfarande om Öresundsregionen, kanske sträcker vi oss till Halland och Blekinge. Men den tiden när arbetspendlingen från Skåne når Västerås, Gävle eller Karlstad känns lite väl långt fram i tiden. Jag tror dessutom att vi borde ha ögonen mer på Polen, Baltikum och norra Tyskland i fallet regionförstoring och nya arbetsmarknadsområden. Det känns mer som ett vinnande koncept än gamla trötta bergslagsbygder. Är detta ett tecken på att den nuvarande s-majoriteten inte har någon tydlig vision för Öresundsregionen och Skånes plats i södra Östersjön? Det kanske inte finns någon framtidstro och utvecklingskraft i s, v, och mp för att föra oss alla till framgång i konkurrens med övriga duktiga regioner runt om i Europa. Ord om att följa lagen förfaller till retorik och strategin för Skånes plats i Södra Östersjön finns inte. Helgfriden störs märkbart vid tanken att det är dessa företrädare som styr både Skåne och Sverige under flera år framöver.

Pia Kinhult (m)
regionråd Region Skåne

16 juni 2003

Den tragiska olyckan mellan MS Gdynia och MS Fu Shan Hai strax utanför Bornholm bekräftar tyvärr vad vi redan vet och måste anpassa oss till. Det går inte att gardera sig mot alla olyckor. Detta förefaller just vara en olycka, som säkert kunnat förhindras, men som inte lagstiftning biter på. Den utredning som nu görs får visa om någonting kunde gjorts annorlunda och om detta bör leda till några slutsatser inför framtiden.

I december 1999 havererade tankern Erika i en storm utanför Frankrikes kust med svåra oljeutsläpp som resultat. Detta blev startskottet till ett omfattande lagstiftningsarbete inom EU för att förhindra den typen av olyckor i framtiden. Det handlade om sex olika lagstiftningsförslag i två paket, de så kallade Erika I- och Erika II-paketen. Dessa två paket har trätt i kraft och ett av resultaten är att man nu successivt kommer att utfasa alla tankfartyg med enkelskrov och ersätta dem med säkrare dubbelskrovtankers.

I november 2002 drabbades Europa av ytterligare en olycka. Denna gång var det tankern Prestige som i svårt väder gick under utanför Spaniens kust och då blev utsläppen betydligt värre. Större delen av de 77.000 ton olja fartyget var lastat med läckte ut med förödande resultat framför allt vid den spanska kusten vid Galicien. Resultatet av denna olycka är att vi nu arbetar med ett nytt lagförslag för att ytterligare påskynda utfasningen av tankers med enkelskrov.

Det kinesiskflaggade bulkfartyget Fu Shan Hai gick nyligen till botten utanför Bornholm med en last på 66.000 ton gödningsmedel. Det som kan konstateras är att det handlar om en i sammanhanget liten olycka, som dock kunde, och fortfarande kan, få mycket allvarliga konsekvenser. Det finns anledning att understryka att många gjort ett ypperligt arbete för att förhindra att miljökonsekvenserna blivit ännu större. En räddning i sammanhanget är att det inte handlade om ett tankfartyg med olja utan om bunkerolja, det vill säga fartygets eget bränsle, som uppgick till cirka 2000 ton.

Ulrika Messing reagerade direkt genom att kritisera sin danske kollega för att ha förvärrat olyckan genom att inte ge det svenska fartyget kustbevakningsfartyget KBV 202 tillstånd att bogsera in fartyget till grundare vatten. Den danska myndigheten gjorde självfallet helt rätt i sin bedömning. KBV 202 med ett deplacement på knappt 500 ton är på tok för klen för att bogsera Fu Shan Hai med 66.000 ton last samt en hel del vatten som trängt in. Detta visade sig också senare när tillstånd gavs och KBV 202 under två och en halv timme endast lyckades bogsera Fu Shan Hai en sjömil. Den viktigaste anledningen till att inte låta BKV 202 påbörja sitt bogseringsförsök var dock att man vid det tillfället inte visste vad som fanns ombord det kinesiska bulkfartyget. Efter att man klargjort att explosionsrisk eller annan fara för det bogserande fartyget inte förelåg, gavs naturligtvis tillståndet direkt.

Det gäller nu att förhindra olyckor av denna typ i framtiden samt att ha hög beredskap och en handlingsplan om något trots allt skulle inträffa. Samtliga länder omkring det drabbade området måste snabbt kunna komma i kontakt med varandra för att så effektivt som möjligt kunna samordna sina insatser och därmed begränsa skadorna så långt det går. Dessutom bör politiker ägna sig åt just politik och lämna saker som till exempel sjöräddning till dem som är bäst på det, i detta fall danska sjövärnets operativa kommando.

Det finns självklart politiska åtgärder som kan vidtas, både för att lära av det som hänt och för att undvika en än större olycka. Det som måste förhindras nu är att nästa stora oljekatastrof inträffar i Östersjön. Om Erika eller Prestige gått på grund någonstans i Östersjön hade konsekvenserna för miljön blivit oerhört mycket större än utanför Frankrike i december 1999 eller utanför den spanska kusten i november 2002.

Med det allt närmare samarbetet som blir följden av att Polen och de baltiska länderna blir EU-medlemmar om ett år blir också ett ansvarstagande för Östersjön en gemensam angelägenhet. När Östersjön i praktiken blir ett EU-innanhav &endash; med de ryska områdena kring S:t Petersburg och Kaliningrad som enda undantag &endash; finns det anledning att dra aktiv fördel av detta närmare samarbete.

Gemensamt borde länderna runt Östersjön, inklusive Ryssland, komma fram till vilka krav som måste ställas på fartyg som släpps in i hamnarna. Detta kan inte Sverige göra på egen hand. Det finns inte heller förutsättningar för EU att agera. Men tillsammans kan Östersjöns länder förhindra en Erika- eller Prestigekatastrof genom att ställa krav på de fartyg man tar emot. Östersjön är ett betydligt miljökänsligare hav än Atlanten. Det kräver andra åtgärder. Det är dags att ta detta ansvar. Är den svenska regeringen beredd att ta initiativ?

Per Stenmarck (m)
Europaparlamentariker

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne

5 juni 2003, Landstingsvärlden

Lars Isaksson, Landstingsförbundets ordförande (s) talade på Landstingsförbundets kongress om vikten av att sjukvården inte längre skall vara en konjunkturregulator i samhällsekonomin. Han efterlyste en metod för att göra sjukvården till en egen ö som inte påverkades av konjunkturförändringar eller demografiska skillnader. I nästa andetag ställde samme man i samma tal krav på att sjukvården alltid ska vara 10% av BNP. Tydligen oavsett om BNP minskar eller ökar. Bara dessa två uttalande visar tydligt på hur långt vi är från några hållbara lösningar för sjukvårdens framtida finansiering. När socialdemokraternas starke man i nästan samma andetag efterfrågar Moderaternas lösning på problemet och sedan vill cementera det olyckliga förhållande vi har idag då blir jag lite orolig. Vårt moderata förslag, med en solidariskt finansierad individknuten hälsoförsäkring gör just det som Isaksson efterlyser. Den garanterar en finansiering av sjukvården som inte kan användas som budgetregulator. Den blir mindre osäker och sårbar än dagens system. Den blir flexibel vid stora demografiska förändringar. Den är helt enkelt mindre statisk än dagens modell och mer dynamisk för att kunna möta framtidens ännu så länge okända krav.

Om vi däremot fortsätter resonemanget med krav på 10% av BNP försätter vi hela sjukvårdssystemet i ett ännu värre dilemma än idag. Med tanke på att BNP har haft en årlig procentuell förändring under de senaste tio åren på mellan &endash;2% och +4,5% hade en fast procentsats av BNP gett till och med en ännu mer ryckig tillvaro än vad den har varit. Den jämförelse som ofta görs med USA i detta sammanhang är inte rättvisande. Deras BNP, som är dubbelt så stor som den svenska, består även av ett avsevärt högre löneläge. Inom sjukvården i USA har de ett helt annat löneläge än hos oss. Sjukvårdens andel av BNP går därför inte att jämföra. Sjukvårdens ambitionsnivå och kostnadsläge måste sättas in i en svensk helhetsbild och det går inte att bryta ut delar av bilden. Vi har själva försatt oss i dagens situation och vi måste själva ta oss ur den. Det handlar egentligen mer om dynamik och tillväxtpolitik än om huruvida läkemedlen ska bekostas via staten eller landstingen. Det är ändå till syvende och sist arbete och skattebetalare som får stå för kalaset. Vem som skickar fakturan är kanske inte lika intressant som att jag överhuvudtaget har råd att köpa vården när jag behöver den. Hur vi än uttrycker saken är det kärnproblemet idag; Allt för få betalar för vad alltför många vill köpa. Det sorgliga är att solidariteten finns men det blir svårt när vi avkräver 60% av allas inkomster och ändå räcker det inte.

Vi kan alltså konstatera att hur vi än väljer att finansiera sjukvården, via skattsedeln, avgifter, försäkringsmodeller eller andra systemlösningar så hamnar det ändå på hälleberget om det inte blir tillväxt i svensk ekonomi. Eller att tillväxten inträffar som finansminister Ringholm uttryckte saken. Ett sätt att uttrycka sig som kanske förklarar vår svenska situation, men gör mig än mer orolig.

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne

2 juni 2003, HD

Varför ägnar sig LO och SvT åt en gemensam attack på friskolorna?

LO ägnar sig åt bedrägeri. Den rapport om kostnaderna för friskolor som LO har publicerat ger inget underlag för de slutsatser som LO drar. Påståendet att varje friskoleelev skulle kosta den kommunala skolan tiotusentals kronor är helt gripet ur luften. Men varför då ägna tid och energi åt den här typen av bedrägeri? Dessutom med full uppbackning av den statliga televisionen. SvT ägnade en hel torsdagskväll åt en okritisk redovisning av rapporten. Vi som har läst rapporten kan själva se att inte ens LO själva visar vad de påstår i sin egen rapport. De hävdar att de har hittat en kostnadsökning 2001, men däremot inte för något år mellan 1995 och 2000. Varför skulle just ett enda år av kostnadsökning vara friskolornas fel. Handlar det inte mer om att försöka skyla över skulden för svikna vallöften om mer personal i skolan? Eller är det för att hjälpa socialdemokratiskt styrda kommuner att få något att skylla på när de inte kan hålla god kvalitet i den kommunala skolan?

I Skåne ligger Höganäs högst av andel elever i friskolor, 11,5%. Därefter kommer Bjuv med 10,2% och Helsingborg 9,8%. Malmös andel är inte mer än 6,3%. Hässleholm, Bromölla och Svedala har minst andel friskoleelever bland Skånekommunerna. De ligger under en procent. I både Höganäs och Bjuvs fall förklaras de höga talen av närheten till Helsingborg som har flera frigymnasier. Populära val hos många unga studenter. Vilket väl ändå måste vara det viktigaste för oss alla; att ungdomarna får så långt det är möjligt förverkliga sina drömmar och finna en skolmiljö och en utbildning som passar dem bäst. De kommuner som väljer att satsa mer pengar på skolan är oftast också mer positiva till friskolor. Därför är det vanligare med friskolor där kommunens skolpeng per elev är högre än i andra kommuner. Att göra elevernas valfrihet och kvalitetshöjningen som konkurrensen mellan friskolor och den kommunala skolan har inneburit till en fråga om ekonomi är förnedrande. Är det någonstans vi ska lägga våra skattepengar så är det på god utbildning anpassad till elevernas olika behov. Det visar sig ju att det är elever med inlärningsproblem som i första hand söker sig till friskolorna. Det som saknas idag och som gör socialdemokraterna mer och mer desperata är återväxten på företag och jobb. Regeringen har misslyckats med sin tillväxtpolitik och därför saknas det hela tiden mer och mer pengar. Det är en händelse som ser ut som en tanke att LO startar drevet mot friskolorna några dagar innan flera s-kommuner tvingas bryta sina löften om mer personal till skolorna och istället dra ned på personal.

Pia Kinhult
Regionråd Region Skåne
Ledamot av Moderaternas partistyrelse

29 april 2003, moderat.se

Är Moderata Samlingspartiet ett parti som måste gå till botten en gång var tjugonde år? Är det kanske en naturlig cykel för en frihetsprodukt? Den är ny och fräsch, den mognar, den blir omodern och måste förnyas. Det enda jag vet är att behovet av vår frihetsprodukt är evigt och alltid närvarande. Visst kan vi moderater stundtals förtvivla när vi trampar runt i socialdemokratins sjuttio år av dominans och problemformulering. Visst kan det ses som ett tecken på brister i den opposition som vi lika länge varit ansvariga för. Är det så att de är bäst och vi blir tvåa eller är det så att vi är dåliga och därför blir de etta?

Samhället och världen har som alltid förändrats. På ett sätt kan vi säga att 2000-talet har mer gemensamt med renässansen än med det nittonhundratal vi lagt bakom oss. Förändringarna syns och finns överallt. Det som då blir så tydligt är på vilka punkter som Sverige lever kvar i nittonhundratalets strukturer. Vi förlorar välutbildade och företag och fortsätter envist att låsa in de som är kvar i de kollektiva strukturer som ritades under förra seklet. Alla med goda intentioner men som vi redan vet ”the road to hell is paved with good intentions”.

Moderaternas förmåga är avgörande för framtiden. Politikens heltäckningsmatta måste äntligen ut ur det svenska rummet. De allergiproblem som skapats under tiden blir kvar ett tag, men vi kan vädra och få nytt syre till nästa generation. För att lyckas måste vi till fullo förstå politikens väsen; skillnad och konflikt. Det friska föds ur kollisionen mellan kulturer och åsikter. Utan dessa ständiga konfliktytor dör demokratin. Vi riskerar en hel del när vi väljer att undvika politiska kollisioner. Visst, det är mänskligt att inte vilja bråka. Vem vill ha ovänner? Men där måste vi bli mer professionella. Är jag konflikträdd bör jag se mig om efter ett annat uppdrag. Det krävs av mig som moderat att jag pekar på det felaktiga i socialdemokratins politik, tydligt, och yrkar avslag på allt de föreslår. Det är lika viktigt i kommunen och regionen som i Riksdagen och Europaparlamentet. Vi hamnar ofta fel därför att vi sitter mitt på heltäckningsmattan och inte kan se några friytor. Då måste vi påminna oss om vem som la in mattan och vilka som fortfarande, trots allergirapporterna, envist försvarar dess existens. Moderaterna har ett annat uppdrag. Vi tror på många små moderna mattor som täcker det vackra gamla trägolvet.

Pia Kinhult

20/03, Landstingsvärlden

Om jag säger avancerad teknisk utveckling och ett outsinligt köpbehov hos kunderna, så undrar alla vilken tillväxtbransch jag tänker på med en viss längtan i blicken. Det är ju just tillväxtbranscher vi är i så stort behov av idag i Sverige. När jag svarar att nej detta är en bransch i svår kris är det ingen som tror mig. Men det är ju de motsägelsefulla kännetecknen för svensk sjukvård: nya avancerade forskningsrön samtidigt som patienterna dör i vårdkö. Vi har lyckats med konststycket att skapa ett system och strukturer som inte på något sätt kan para ihop allt vi idag kan och känner till med alla de behov som finns. Dagens sjukvård formades ur militärens behov att ta hand om sina skadade trupper. Sjukhusen byggdes upp helt i enlighet med den militära hierarkin. Vilket var en jättebra idé under adertonhundratalet. Samtidigt präglades läkaryrket av en ständig strävan att hitta lösningar på alla de problem som de såg omkring sig. De fann vaccinet, penicillinet och den läkemedelsforskning som idag är en gigantisk global industri växte fram. Läkarna fortsatte också att förbättra metoderna kring helande och kirurgi. Det var inte länge sedan som kniven var det enda som kunde rädda dig men också var en 70% risk att dö under. Idag är strävan att undvika kniven och metoderna blir mer och mer avancerade för andra metoder att operera. Vi kan konstatera att från sjukvårdens barndom har det hela tiden funnits ett tydligt fokus på att göra det bättre för patienterna. Inom olika områden och på olika sätt. Idag har vi kommit längre än vad våra förfäder kunde drömma om. Vi räddar liv som för bara några decennier tillbaka var en säker död. Vi lever längre och friskare än vad våra morföräldrar gjorde. Vi har svaren på många tidigare gåtor och därmed förmågan att kunna fortsätta kampen mot sjukdomarna. En kamp som aldrig tar slut så länge människor finns. Hur kan vi då ha fastnat i organisationer som fullständigt motarbetar allt det positiva och goda? Hur länge ska vi tolerera att gamla revir och strukturfäder envist får försvara de bastioner som driver oss djupare ner i krisen? Alla talar ju om att sätta patienten i centrum. Ingen vågar säga något annat idag, men det stannar som en läpparnas bekännelse. Vi måste återupprätta den gamla goda läkaretiken, utgå ifrån patienternas behov. Dessa behov är individuella och unika och därför faller alla försök till kollektiva enhetslösningar. Mångfald och marknad är farliga ord i denna svenska värld, men är de enda gångbara i verkligheten.

Pia Kinhult (m)
Regionråd
Region Skåne

8 mars 2003, Kvällsposten, HD

Det hade inte gått många veckor efter eurons start förrän olyckskorparna i Sverige började kraxa: ”Det blev mycket dyrare!”. Är detta påstående riktigt? Om det är så är det självfallet ett tungt vägande argument för alla som inte vill att Sverige skall vara med i EU på samma villkor som alla andra.

Handelns Utredningsinstitut (HUI) har sökt svaret på frågan genom att göra en noggrann genomgång av prisutvecklingen i allmänhet och för livsmedelspriserna i synnerhet för alla de länder som är med och också jämfört med länder som står utanför. Utredningen bygger på opartisk grund, där utrönandet om vad som faktiskt skett med priserna är det viktiga, och konstaterar att ”det finns både för och nackdelar med euron”.

Den allmänna bilden av att priserna stigit kraftigt i euroländerna det senaste året har blivit mer och mer spridd. Detta tillbakavisas i utredningen. Det går inte att hävda att övergången till euron lett till någon högre inflation, vare sig totalt sett eller för livsmedel. Det finns variationer i prisutveckling både mellan euroländerna och mellan dessa och icke-euroländer. Den effekt som snarast går att observera, är att prisökningarna avtagit något under 2002 jämfört med 2001.

Det går inte heller att hävda att höjda priser på frukt och grönsaker skulle bero på införandet av den nya valutan. Det finns alltid naturliga variationer när det gäller priset på frukt och grönsaker. Den kan öka eller minska med 10-20 procent från en månad till en annan. Prisutvecklingen efter eurons införande faller helt inom denna ram.

Även vi som ifrågasatt de påstådda prishöjningarna har ändå ofta tyckt oss se en viss avrundningseffekt vid övergången från en valuta till en annan. Och kanske har det legat någonting ganska naturligt i att tro på en generös avrundning uppåt. Men utredningen finner att även sådana prishöjningar är relativt marginella och samtidigt övergående. Allt annat hade förmodligen varit otänkbart. Det är svårt att ha plötsliga och kraftiga prishöjningar i en fungerande marknadsekonomi. Utredningen kan dock inte utesluta att priser på detta sätt höjts på ett antal platser där det inte är lätt för nya konkurrenter att etablera sig. Men även det är snarare en positiv konsekvens än tvärtom. Nu blir det mycket mer uppenbart var konkurrensen fungerar dåligt till men för konsumenten. Något som då är möjligt att ändra på.

Utredningen konstaterar, att en erfarenhet som Sverige borde kunna ta med sig, som en lärdom från de länder som redan gått in i eurosystemet, är att det är viktigt med kontinuerliga prisundersökningar och att prisfrågan diskuteras. Samtidigt är det mindre troligt med ”avrundningshöjningar” i Sverige, på grund av att vi, på gott och ont, har ett stort inslag av kedjeföretag inom detaljhandeln. Inte minst för att undvika att utsättas för negativ publicitet kommer dessa med stor sannolikhet att acceptera den växelkurs som gäller vid en övergång till euron.

Det vi alltså kan konstatera är att påståendet om kraftigt höjda priser till följd av euron är en skröna. Istället blir det enklare att jämföra och ifrågasätta skillnader i pris på samma vara hos olika handlare.

Per Stenmarck (m)
Delegationsledare i Europaparlamentet

Pia Kinhult (m)
Regionråd

PS Rapporten från Handelns Utredningsinstitut kan finnas på www.hui.se DS

2 februari 2003, Blå Skåne

Det kanske låter lite uppseendeväckande att säga det, men i praktiken har vi bara byggt halva Öresundsbron. En bra halva, men inte tillräcklig. Den är ett utmärkt transportmedel om man skall från södra Sverige till Kastrup minst en gång i veckan. Den fungerar också utmärkt för alla pendlare. Det är också bra att den bygger samman sex eller sju universitet och ungefär lika många forskningssjukhus på några mils avstånd. Men som ett verktyg för att integrera området är den klart otillräcklig. Mycket återstår innan Öresundsregionen, från Bromölla och Örkelljunga i norr till Næstved i söder, är ett integrerat område. Därför måste vi bygga den andra halvan också.

Det finns mycket som återstår att göra. Men det är synnerligen anmärkningsvärt med formella hinder som är exklusiva enbart för oss i Öresundsregionen och det finns många frågetecken i hanteringen både i Sverige och Danmark. Och därmed återstår mycket innan Öresundsregionen i praktiken är en marknad. Euron, den gemensamma valutan är en sådan viktig faktor. Den som färdas mellan Helsingborg och Helsingör möter på en sträcka av fyra kilometer tre olika valutor. Det är en fullkomligt omöjlig uppgift att försöka integrera ett område och samtidigt ha tre valutor.

För oss skåningar är de nordiska kronorna definitivt ett handelshinder och en av de barriärer som vi vill bli av med. Konsulter på KMPG har visat hur valutadifferenserna mellan vår svajiga krona och den stabilare danska kronan hindrar handeln och förhindrar den tillväxt som vi skulle kunna se i vår region.

Det har nu gått åtta år sedan folkomröstningen där en majoritet av svenskarna sa ja till medlemskap i EU. Men nästan lika många sa nej. Och de motsättningar som fanns då finns fortfarande kvar. Ofta kritiserar vi nej-sidan för att vara kvar i de gamla skyttegravarna, att inte inse att frågan om medlemskap är avgjord och att vi nu kan gå vidare.

Men vi tycker att kritiken ofta kan riktas också mot ja-sidan och oss moderater. Vi stred länge för ett svenskt medlemskap. Det var kanske den viktigaste anledningen för många födda på 1950- och 1960-talet att engagera sig i politiken, just att Sverige skulle välja sida, bli en del av de västliga demokratierna, stå på västs och marknadsekonomins sida mot socialister och kommunister. Här hemma och i våra grannländer österut och i Centraleuropa.

I vår dagliga hantering av Europafrågorna står också vi moderater ofta kvar på den gamla barrikaden vi kämpat på så länge. Vi tar ansvar för saker som vi aldrig skulle ta ansvar för om det var svenska socialdemokrater som drivit igenom dem, vi aktar oss för kritik om den också kan uppfattas som kritik av själva unionen. Detta är inte bra. Idag har EU utvecklats så långt och integrerats så väl bland flera av de stora medlemsstaterna att vårt engagemang måste bli mer vardagligt och integrerat med vårt övriga politiska arbete. Där vi är tydligare i vår samhällskritik precis som vi i dag diskuterar tydligheten i vår inhemska samhällskritik. Där vi tar ställning till politiska åtgärder och förslag efter deras sakliga kvaliteter och inte är särskilt förstående bara för att de kommer från EU-kommissionen.

Efter en tid av politisk eftertanke är det nu dags för oss moderater att lägga grunden för nästa val. I tidningar kan man läsa att detta val är 2006. Men det är inte riktigt sant. Inte för oss moderater i alla fall. Nästa val är i juni 2004, om ett och ett halvt år. Och redan september i år har vi folkomröstning om Euron. Vi har anledning att anstränga oss i båda dessa kampanjer.

Skall vi kunna bilda regering 2006, återta makten i de stora regionerna, måla Skånes kommuner blåare måste vi börja redan i höst med att vinna folkomröstningen. Därefter handlar det om att visa att vi kan genom ett bättre resultat än förra gången i EU-valet 2004. Lyckas vi med det då finns det rätt krafter i luften och rätt klimat för att vi ska kunna sätta dagordningen till valrörelsen 2006. Vi sätter nämligen dagordningen redan nu.

Ingen annan än vi själva kan vinna väljarnas förtroende. Med tanke på hur sjuktalen ser ut och hur vi nästan kan se hur människor är desperata efter andra samhällslösningar än de som socialdemokratin levererar, är det vår plikt som politiskt parti och de enda försvararna av frihet och marknadsekonomi att nå fram med vårt budskap. Det handlar om att vi måste kunna förklara oss på rätt sätt.

Det sägs ofta att EU befinner sig i en period av stora omvälvningar. Det har aldrig varit lika sant som just nu. För någon månad sedan öppnade EU-toppmötet i Köpenhamn för tio nya medlemsländer. De flesta av våra grannländer tar därmed steget definitivt bort från den historiska fångenskapen i det kommunistiska skräckväldet och över till de västliga demokratierna. Ytterligare en månad tidigare blev flera av dem medlemmar av Nato och hemvisten bland demokratierna kommer nu slutligen att konfirmeras via den ratificeringsprocess och de folkomröstningar som nu tar vid. Europaparlamentsvalet 2004 blir den slutgiltiga manifestationen av det kalla krigets slut.

Konventet om Europas framtid, som sedan ett år arbetar med de framtida spelreglerna för EU, understryker den stora omvälvning EU nu står inför. Här skall regelverket förhoppningsvis för mycket lång tid framöver läggas fast.

Här dyker många helt nya frågeställningar upp som den sittande regeringen inte har några bra svar på. Skåningarna kan bli lite chockade över vissa av de förslag som just nu febrilt diskuteras i Bryssel. Det handlar om grundläggande skillnader av mellanstatlighet eller överstatlighet, president eller ordförandeskap, parlamentets och kommissionens roller. Vilka beslut skall fattas med enhällighet och med veto och vilka skall fattas med majoritetsbeslut? Hur stort skall EU bli? Och hur mycket regionalpolitik respektive jordbrukspolitik skall unionen driva?

En lång rad frågeställningar måste diskuteras i vidare kretsar än i dag. Sällan har en stor Europadebatt varit mer motiverad än nu, när konventet sammanträder och förbereder en regeringskonferens och vi är mitt uppe i den största utvidgningen någonsin. Sällan har det varit mer motiverat att ha interna och öppenhjärtiga diskussioner om europasamarbetet än fram till dess. Inte för inte har Göran Persson valt att samtidigt tillsätta en stor utredning kring den svenska, inhemska samhällsorganisationen. Den skall se över allt, från statlig, landsting till kommunal nivå samt se det hela ur ett EU-perspektiv. Även här måste vi veta vad vi egentligen vill med framtiden. Vi är det enda partiet som har viljan och förmågan att hantera framtidsfrågor. Det skulle dessutom vara en utmärkt förberedelse för nästa stora val. Det till Europaparlamentet juni 2004.

Staffan Burenstam Linder, vår förste gruppledare för moderaterna i Europaparlamentet, sade ofta att vi borde ha ett förhållningssätt som liknar amerikanarnas. De älskar Amerika men är ofta tveksamma till Washington. Vår debatt bör leda till att vi vågar vara tydliga i vår kärlek till Europa men också är skeptiska till makten i Bryssel.

PER STENMARCK PIA KINHULT
Moderaternas gruppledare Regionråd i Europaparlamentet